tisdag 30 april 2013

Jag har inte tid

Nej.
Jag tittar inte på någon eld.
Ikväll heller.
Det har jag inte tid med.
Jag måste äta godis. Nämligen.
Så stor väska har inte ens jag.

måndag 29 april 2013

Inspiration är för loosers

Eller nåt'.
Därför tvingar jag nu mig själv genom barriärer av milstjock cement.
Segar mina tankar genom dyn i träsket.
Placerar mina fingertoppar på tangenterna.
Stänger ner Internet. (nåja)
Skriv människa! Skriv!

lördag 27 april 2013

Den söta idén (som liksom urartade)

"ingenutomjagharrensatogräsingenharhellerstädatpåbalkongenutomjag"

"ingenutomjagharduschatutantjatellertvättatsinakläderellerplockatundanpågolvet" (Vänta, nu ljög jag lite. Det var bara barnen jag fick tvinga in i duschen.)

"allautomjagharlagatmat" (Jag fick en viktig uppgift: Vakta potatisen ute på balkongen.)

"ingenutomjagharsuttitpåbalkongenochsolat"

"ingenutomjagärjättejätteförkyld"

fredag 26 april 2013

En liten söt idé

Vi tar och gör den här helgen till en sådan där "allaärsamsochdelarmedsigochlekerglattochlagombusigt-helg".

Förresten vill jag lägga till lite. Helgen ska också inrymma "allasertillattförsesigmedmatochstädaochtvättaochhållasigrenaochgåochläggasig".

Nummer tre på listan "allarensariträdgårdenocholjebehandlarträdgårdsmöblerochplanterarfinavårblommorochrensarbortgammaltskräp".

Nej. Såklart är inte jag medräknad.

torsdag 25 april 2013

Vad man aldrig kunde ana

Är det där med hur ont det skulle göra.
Jag träffade en sådan där alldeles ny bebis idag. Liten, snosande, sovande. Alldeles mjuk och, ja ni vet, underbar. Och då kan jag inte låta bli att längta tillbaka dit. Det är snart sju år sedan nu jag hade en alldeles egen sådan där. Helt ny i världen, helt ny för mig. Jag behöver inte skriva mer, ord kan inte förklara.

Det jag aldrig kunnat ana var smärtan av att ha en sådan där. Hur ont det gör när de har ont. Det spelar ingen roll om det är lite hosta och feber, ett litet frö av "är det allvarligt" finns där. Smärtan i mig när de blir sina egna, gör saker jag inte vill blandas med lyckan av att ha starka, trygga barn. Den skärande gråten när någon är ledsen, hur ont gör det inte att tänka på att de kommer få uppleva sorg över massor av saker i livet. Det gör ont.

Det hade jag aldrig kunnat ana.

onsdag 24 april 2013

För övrigt...

...borde inte feber finnas.
Har jag inte feber.
Kommer jag inte ha feber i morgon.
Har jag inte feber.
Har jag inte feber.
Har jag inte feber.

Hoppas det funkar.

Bloggdalas bokcirkel -Överenskommelser

Ja, ni har rätt. Jag har läst den här boken förut. Det var i somras och jag tror mig minnas att det jag skrev var kort och koncist. Ungefär att jag älskade den. Nu har jag läst den igen och jag känner detsamma. Den här gången tänkte jag berätta lite varför.

Först: Överenskommelser av Simona Ahrnstedt utspelar sig i slutet av 1800-talet. Den handlar om Beatrice Löwenström som lever med sin farbror och hans familj. De har tagit hand om henne eftersom hennes föräldrar inte finns i livet längre. I familjen finns en dotter, Sofia, som är bästa vän med Beatrice. Där finns också en son, Edward. Redan i första kapitlet möter Beatrice Seth Hammerstaal och deras intresse för varandra tar fart. Vi får sedan följa kärlekshistoriens med- och motgångar genom hela boken.

Det som överraskade mig första gången jag läste var Simonas sätt att använda språket. Det är målande på ett sätt jag inte förväntat mig av denna genre. Ja, jag var fördomsfull. Jag är glad att jag blev överraskad på det här sättet. Man märker tydligt att det har arbetats med språket och man har lyckats. Det är välskrivet och även om beskrivningarna ibland är något långa, i min smak, läser jag dem och njuter av dem.

Tempot i boken är högt. För mig brukar miljöbeskrivningar vara lika med långsamt tempo, men här stämmer det inte. Det händer saker hela tiden. Ibland är det händelser som får mig att tappa andan av förskräckelse eller förälskelse. Ibland är det tankar som driver framåt. Jag blir inte uttråkad.

Jag kan inte heller bortse från att det är underbart att svepas med i något som ligger rätt långt bort ifrån villa, jobb, barn och middagsdisk. Jag kan glömma för ett tag var jag är. Det är skönt. För några år sedan hade jag nog viftat bort en sådan här bok eftersom den är så tydligt stereotyp i karaktärer och miljöer. Det var inte riktigt okej att gilla sådant. Nu välkomnar jag det med glädje.

Det finns saker jag upptäckte den här gången som jag kanske inte gillar lika mycket. Slutet till exempel. Man hade kunnat skala bort en del av det som händer och beskrivs. För att inte avslöja för er vad som händer kan jag inte skriva mer än så. Men det blev mer som en extra epilog förutom den som redan finns.

Det andra jag inte gillade har jag glömt, fast jag vet att jag tänkte på något när jag precis läst ut den. Eftersom jag redan glömt det var det nog inte så farligt.

Jag kan inte göra annat än att rekommendera den. Åtminstone om man är ute efter lite flykt från diskbänken.

tisdag 23 april 2013

Fortfarande Alice av Lisa Genova

Ni vet de där böckerna man köper för att man verkligen vill läsa dem? De där som man sedan lägger i hyllan och tittar på då och då, men väljer en annan för att de inte känns rätt? De där som sedan dyker upp, rekommenderade av andra, här och där? Fortfarande Alice är en sådan. Jag fastnade för den i affären och sedan blev den liggande bredvid sängen. Jag ville så gärna läsa den men hittade hela tiden andra som kom emellan. I går kväll bestämde jag mig för att börja. Det är jag glad för.

Boken handlar om Alice Howland, en framstående professor på Harvard. Hon ska snart fylla femtio och lever ett bra liv med sin man och tre vuxna barn. När hon börjar glömma saker och en dag tappar bort sig i sina hemkvarter blir hon fundersam. Övergångsbesvär är det första hon misstänker men när hon forskar vidare om detta stämmer det inte riktigt. Efter några läkarbesök får hon sina farhågor bekräftade, hon har fått Alzheimers. En variant som uppträder tidigt.

Genom boken är det Alice själv som berättar om hur sjukdomen fortskrider. Hon beskriver smärtan av att vara medveten om sina brister samtidigt som de inte går att påverka. Sjukdomen är skoningslös i sin framfart. Lisa Genova lyckas också fånga karaktärerna runt om Alice på ett mycket bra sätt. Man har aldrig några svårigheter med att förstå deras känslor kring det som händer.

Berättelsen sliter i mig och jag kan inte låta bli att se mig själv i samma situation. Att veta hur man sakta men säkert försvinner från sitt jag och blir till någon man inte själv valt, ett skräckscenario för mig och säkert de allra flesta. Jag har heller inga problem att vända perspektiv och ha förståelse för John, Alice man eller för hennes barn. De får alla bära tunga bördor och skuldkänslor. Hur skulle man själv ha gjort om någon i ens närhet inte längre var medveten om vem den var eller vilka de runtomkring var? Det här är verklighet för många idag, även om de flesta som får Alzheimers eller demens är äldre.

Det är, trots det tunga ämnet, en varm bok. Visserligen tung i vissa bemärkelser, men aldrig språkligt. Jag skulle absolut rekommendera denna också, precis som Förr eller senare exploderar jag.

Förr eller senare exploderar jag av John Green

I min "riktiga livet-bokcirkel" är Förr eller senare exploderar jag nästa bok att diskutera. Jag läste ut den i söndags och nu har den fått sjunka in lite.

Hazel Grace lider av obotlig cancer. Hon har behandlats med diverse mediciner och just nu verkar de ha hittat en som åtminstone stoppar upp sjukdomen för ett tag. Hazel är sexton år och bor hemma hos sin oroliga mamma som vakar över henne hela tiden och sin gråtande pappa. När hennes mamma skickar henne på stödgruppsmöte i kyrkan går hon dit endast för att göra sin mamma glad. Där möter hon Augustus Waters som haft cancer och fått amputera ett ben, men nu är frisk. De utvecklar en kärlekshistoria som blir något utöver det vanliga.

Jag var tveksam till en början. Först på grund av omslaget som känns som ett "nu ska vi locka till oss unga läsare-omslag". Som om man måste slänga in lite döskallar och hjärtan för att boken ska se hip och spännande ut. I efterhand tycker jag nog fortfarande att det är fel omslag, även om jag kan se varför vissa av bilderna finns med. När jag började läsa fortsatte tveksamheten till viss del. Det gick trögt. Inte för att boken var dålig, svår eller ointressant. Jag ville läsa vidare men det var inte alls svårt att lägga den ifrån sig. Det där drivet saknades. Efter ungefär halva boken hittade jag det. Sedan kunde jag inte sluta. Jag läste och läste och läste. Var tvungen att veta vad som skulle hända. Var tvungen att höra Hazel och Augustus diskussioner. Och på en dag var boken utläst.

Det jag gillar med den här boken är att den är ärlig. Den är ibland hård mot mig som läsare eftersom den inte alls gör som jag vill. När jag tror att jag är i hamn, kastar den om och slänger ut mig åt ett annat håll. Boken är rak, omständlig, ful, vacker, glad och sorglig.

När det gäller språket är det, trots många "svåra" ord, väldigt lätt att ta till sig. Meningarna är snyggt varierade och gör att man inte tröttnar. Jag tycker också om att man varierar dialogerna, det gör att man ytterligare förstår de känslor som vill förmedlas.

Jag förstår varför många rekommenderar den. Jag gör detsamma.

måndag 22 april 2013

Mäh!

Att det ska vara så omöjligt. Att vara arg, sur eller irriterad på sina barn, menar jag. Bäst man gruffar och gnäller på dem så börjas det.

"Mamma, du är den sötaste som finns."
"Det är ingen som är starkare än du."
"Jag tycker det är roligt att vara med dig."
"Jag älskar dig."

Ibland får jag nästan för mig att de gillar mig.

söndag 21 april 2013

Konstigt det blev

Man går ner i källaren för att planera några lektioner. Går fel, tydligen, och svänger in i badrummet. Så gör man något man inte fattar en stund.

Plötsligt hittar jag det här!
Hur gick det till?

lördag 20 april 2013

Solen skiner, det är vår

Rabatterna ropar på mig. Alla vackra vårblommor vill planteras. Det suger i mig efter att göra sådär fint ute.
Kanske ska jag åka och köpa lite nytt. Sätta fröer. Planera för färgsprakande prakt och nya planteringar både på fram- och baksidan av huset.
Ja! Det är nu det ska ske.

Eller inte...



torsdag 18 april 2013

Konsekventus ignorantus

Jag hade bestämt mig.
Nu skulle jag bli mer konsekvent. Hålla ordning och reda. Vara ståndaktig. Tycka samma lika om saker. Hålla fast vid sådant jag bestämt.

Sedan ångrade jag mig.

onsdag 17 april 2013

Jag ska bara tänka lite

Nu tänkte jag att det var dags att skriva lite om en bok jag läst. Det är bara det att jag har glömt rätt mycket av den. Det gör man ju ibland. Fast kanske inte när man läste ut den för 21 timmar sedan.

Under tiden jag läste tyckte jag att den var ganska underhållande. Lättläst, lite rolig, lite blädder på kvällarna. Ganska mycket blädder om jag ska vara ärlig. Jag har tyvärr inte lärt känna de som var med speciellt mycket. De var tre men jag blandade ihop dem hela tiden. Det gjorde inte så mycket för jag blandade ändå ihop de män de träffade. Någon träffade någon och hade fantastiskt trevligt. Så var det lite sorgligt för dem ibland, men jag kunde inte riktigt bli ledsen. Jag visste redan från början att det skulle bli bra. Dessutom var det mesta skrivet. Man behövde inte tänka ut någonting själv. Nu är den slut och den är borta. Ibland är det så.

Jo, jag kommer ihåg vad den hette men det tänker jag inte skriva. Någon recensent kommer jag aldrig bli. Jag kan inte vara så elak att jag säger precis vad jag tycker. Anledningen? Det ligger så förbaskat mycket slit bakom varje bok. Bakom varje kapitel, mening och ord finns en människa som har kämpat ur sig detta. Som lyckats få till en berättelse som några gillat tillräckligt mycket för att den ska tränga sig igenom nålsögat som kallas bokförlag. Någon som vänt och vridit på varje ord i månader eller, kanske mer troligt, år. Någon som är oändligt glad över att deras text blivit tryckt i bokform. Det kan man inte klanka ner på. Oavsett hur jag tycker om boken.

En vacker dag kommer förhoppningsvis den där texten som gått igenom nålsögat, vara min. Och jag misstänker att det finns tillräckligt många som kommer klara av att tycka om den då. De kommer förmodligen ta stor plats hos mig. Hoppas bara de andra, de som kanske gillar mina formuleringar, kan ta ännu större plats.

måndag 15 april 2013

Jag har inte riktigt vant mig

För någon timme sedan var jag billig. Jag visste inte när det var bäst för mina barn att gå och lägga sig. Jag visste inte hur man lagade mat. Jag visste inte någonting om världen. Jag visste inte hur man gör i skolan. Jag visste inte att man inte får fråga vad man har ätit hos dagmamman. Jag visste inte vilka kläder som är bra att ha när det regnar. Jag kunde ingenting. Det visste Storskruttan bättre. Och Lillskrutten.

Nu är jag bäst i världen.

Och alla vill stanna hemma med mig. Hela tiden.

Hurra för Sofi Oksanen

I eftermiddag meddelades att Sofi Oksanen får Nordiska rådets litteraturpris för sin roman Utrensning. En av mina favoritböcker. En som satt sig fast i hjärnan och som jag fortfarande ryser av.

HURRA!

Här kan ni läsa mer: DN om priset

fredag 12 april 2013

Ett sådant där lärarinlägg

Under det senaste året har jag inte gett mina elever mer än en läxa. Den läxan var att titta på en streamad film som handlade om uppfinningar. Vi gjorde det inför en lektion och kunde därför sätta igång och diskutera så fort alla satt på sina platser. De som inte hade möjlighet att se den hemma hade möjlighet en eftermiddag, i skolan. Jag tror det var två av 42 som kom.

Anledningarna till att jag inte har läxor är många. Dels tycker jag att många av de läxor jag delat ut under åren varit rena läx-läxor. De har plockats fram av mig för att vi alltid har läxor. För det mesta har de varit kopplade till det vi gör just då, men inte alltid. Tiden räcker inte till för att både planera bra och utvecklande lektioner och samtidigt planera lika bra och utvecklande läxor. Båda dessa jobb kräver dessutom både för- och efterarbete och då väljer jag hellre att lägga den tiden på det vi gör i skolan.

En annan anledning är att föräldrar har olika lätt/ svårt att stötta sina barn med läxor. Samhället förändras och det man arbetar med i skolan idag är inte detsamma som man arbetade med när elevernas föräldrar gick där. Då kan det vara svårt att veta hur man ska hjälpa till.

Att ha läxa i fostringssyfte, alltså för att eleverna ska få in rutinen på läxa, köper jag inte. Man kan träna ansvarstagande och hur man planerar sin tid på andra sätt. I skolan. Dessutom kan man även träna studieteknik i skolan.

Jag har läst mycket av den knappa forskning som finns om läxor. Den blir inte helt tillförlitlig eftersom det finns så lite men den styrker ändå en del av det jag tänker. Den säger bland annat att för barn upp till åk sex ger inte läxor särskilt mycket bättre resultat.

Jag har diskuterat detta med kollegor och föräldrar. Vissa håller med mig, andra inte. Jag har ändå hållit fast vid mina åsikter. Och tyckt att det känts bra.

Så kom jag på något häromdagen. Jag har glömt att diskutera med eleverna. Deras åsikter har jag tappat bort på vägen. De som jag verkligen borde fråga. Så då gjorde jag det.

Under en halvtimme fick de ta fram fördelar och nackdelar med läxor. Vi diskuterade och lyfte upp det de sa och sedan fick de ta ställning.

INGEN ville vara utan läxor. Alla sa att de ville ha dem. Även de där jag vet att läxor tidigare medfört stora konflikter i hemmet. Däremot berättade de att de ville ha tid på sig. Att man skulle få ha läxor som var olika och tränade just det man behövde hjälp i och att det skulle finnas förståelse om det någon gång var så att man inte haft tid. De lade fram argument som att: "Ibland kanske man måste åka bort." och "När jag har haft träning och kommer hem vid åtta och sedan ska äta, då orkar jag inte."

Det är nu jag behöver tänka om. Jag är lärare och planerar elevernas skolgång men de måste i allra högsta grad vara delaktiga i hur de ska kunna utvecklas på bästa sätt. Om de nu klarar detta ska jag inte vara den som stoppar på grund av mina åsikter. Nästa vecka blir det läxor!

P.S. Har jag berättat att jag är så otroligt glad över att få arbeta med treor som tar ett fantastiskt stort ansvar för sin egen skolgång?

onsdag 10 april 2013

Ficklampetiden har inletts

Det är nu jag ska jubla.
Skrika hurra!
Hon gör det.
Äntligen har det lossnat.
Just i detta nu ligger Storskruttan och ljudar sig igenom biblioteksböckerna.

Och det enda jag tänker på är att nu kommer vi aldrig att få henne att somna i tid.

Då talar jag av erfarenhet.

tisdag 9 april 2013

Dä ni!

Jorå, att vars da. Så ärre. Och så blirre. Eller inte alls vad jag tror kunde man veta. Typ. Fast ändå liksom litegrann då!

Nu går det här utsketna päronet i säng.

Jag är inte säker på att "drunkna i dina ögon" betyder att försvinna in i det svarta hålet.

måndag 8 april 2013

Äru dum eller?

Jag ser mig själv som hyfsat normalbegåvad inom många områden. Smart inom vissa och inte särskilt intresserad av vissa. Med det menar jag att jag förmodligen skulle kunna lära mig exempelvis hockeyregler. Om jag ville. Eller att analysera politik. Om jag ville. Eller att göra fina håruppsättningar. Om jag ville.

Nu vill jag inte det. Och en hel massa andra saker. Därför låter jag bli. Jag är helt okej med det. Vet vad jag kan. Vet vad jag inte kan och varför. Nåja, det finns nog en del jag aldrig kommer fatta, som kvantfysik. Men det gör inget.

Men så slår det till ibland. Ni vet, känslan av att vara lite dummare än andra. Att något man gillar att göra är lite sämre. Den där känslan som jag tror har en grund i mig själv men triggas igång av vad andra gör. Jag började fundera över böcker, filmer och annan kultur. Man anses ju smartare om man gillar det som är svårmodigt än det som är flyktigt. Det finns knappast bara i mitt huvud. Ni vet, det är bättre att ha sett Kobra än Fångarna på fortet. Det är bättre att ha läst Dostojevskij än Knasen-album. Det är bättre att beundra Picassos verk än att göra detsamma med barnens teckningar.

Varför då?

Jag kan absolut läsa (jag tar den parallellen för läsa är ju lite min grej, om ni missat det) en tjock bok med många historiska och klassiska blinkningar, en som behandlar tunga ämnen och som jag måste tänka mycket själv kring för att förstå. Det kan ge mig njutning och jag kan tycka det är bra. Men det tar en del kraft. Jag måste förmodligen vara skärpt för att få behållning av den.

Om jag istället läser en chick-lit där känslan är varm, jag får skratta lite, texten är rak och det inte finns massor med underliggande mening kan jag ha samma behållning av den. Det är avslappnande, jag kan försvinna in i en fantasivärld och jag behöver inte fundera på vad någon menar med texten.

Men sanningen, i mitt fall och säkert många andras, är att jag nedvärderar mig själv för att jag tycker det är lika bra. Och det gör mig förbannad. På samma sätt som jag blir förbannad på mig själv när jag tycker det är en bättre kunskap att kunna rabbla Nord-Koreas historia än att kunna lyssna på någon som vill prata med mig. Eller att det är bättre att kunna stava alla ord på engelska än att kunna skratta högt åt en riktigt dålig historia.

Jag tror banne mig att jag ska ge mig själv en riktigt rejäl utskällning!

söndag 7 april 2013

Kursdags

Kurser jag borde gått, men missat.

  • Paketinslagningskursen. Gärna fördjupningen också. Än så länge godtar storskruttan att ha med tapetinslagna paket med AIK-tejp men jag vet inte hur länge till det går.
  • Sminkningskursen. Jag tror, men är inte helt säker, att jag gör fel när jag skakar på huvudet och håller borsten still när jag målar på mascaran. Ett litet tips skulle nog vara på sin plats.
  • Inredningskursen. Hold your horses nu. Jag vet att ni älskar fläckiga mattor och blekta gardiner, men jag ser aldrig sådant i inredningstidningar. Kanske för att jag inte läser dem.
  • Avslappningskursen. Vänta, den har jag nästan gått. Får väl försöka igen.
  • Gör det du ska när du ska-kursen. Betyder: inte blogga när du ska skriva omdömen, inte spela Candy crush när du ska städa, inte läsa böcker när du ska sova. Äsch! Den kursen skiter jag i.

lördag 6 april 2013

Baksidestävling

Det verkar som om den här människan bakom den här bloggen som kallas Tråktanten, har blivit tävlingsgalen.
Nu har hon tävlat igen. Konstigt, tänker ni, vaddå igen? Ja, men hon skriver väl inte allt hon gör här!
Fattarnivälva?
En kul tävling i alla fall.
Prova själva.


fredag 5 april 2013

Det slog till

Nu!
Eller...för kanske en timme sedan.

Jag måste skriva. Måste få ur mig allt som finns i huvudet. Och allt som inte finns där än. Det är som om det brinner. Alla idéer har fått nytt liv. Och en del gamla måste bort. Jag behöver skriva personbeskrivningar. Miljöbeskrivningar. Har synopsiskluringar i hela hjärnan. Nu är det dags.

Nu!

torsdag 4 april 2013

Vill du veta någonting

Man skulle kunna tycka att om man vill veta något och man kan få reda på det för det finns ett ställe där någon ser till att man får reda på det man vill veta om man vill veta det, då skulle man gå till det där stället där det man vill veta går att ta reda på för den som vill veta det.

Men det vore kanske för enkelt.

onsdag 3 april 2013

Det är tungt nu

Jag läser Twitterinlägg fortare än det hinner komma nya.

På Facebook har jag alldeles för många småbarnsmammor som vänner, ingen skriver något.

Det händer inget i världen just precis nu, inte enligt Aftonbladet i alla fall.

Mina böcker är belagda med någon sorts okoncentrationsfilter.

Min skrivhjärna har kollapsat.

Jag har läst alla tidningar.

Jag har tråååååååkigt! Jag har inget att gööööra!

tisdag 2 april 2013

Husmorstips

Skaffa inte vit panel i hallen.
Alternativt barn.
Eller en man.
Eller dig själv.
Eller en lerig gård.
Eller ytterkläder.
Eller någonting.

Ett annat alternativ är att skaffa allt det där, utom kläder, helkakla alla väggar och tak, sätta en golvbrunn i alla rum och en röststyrd sprinkler i alla tak.

Sedan är det bara att ta dit mig. Min röst när jag ser vårleran inomhus sätter igång alla sprinklers ni kan tänka er.

Eller också gör ni det själva när jag kommer hoppandes utan kläder.

En liten saga

Det var en gång en liten kvinna som pratade mycket om städning. Tyvärr var det mycket snack och lite verkstad. Därav kom hennes hus att vara lite av en damm-grus-smul-skräp och fulasaker-samlare. En dag blev hon lite galen på detta. På grund av den lilla galenheten började hon rensa. Och dammsuga. Och damma. Hon skickade sim man till soptippen med fulla säckar av skräp. Hon skickade förfrågningar till höger och vänster om någon skulle vilja ha det ena eller det andra. Hon svettades. Hon skickade barnen till sina rum för att rensa. Hon vädrade kläder och sängkläder.

Så blev hon matt. Den lilla kvinnan började fundera över om hon tagit sig vatten över huvudet. Tyvärr fanns det ingen återvändo. Hon var tvungen att fortsätta. Och fortsätta. Och fortsätta. I all evighet. Tills världens undergång. Eller hennes egen.

måndag 1 april 2013

En award som värmer

Jo men ni vet, det där med att bli bekräftad. Att få vara med. Att någon ser en. Att någon gillar en. Det där som känns så patetiskt när man funderar över det. Som man slår bort med "äsch, bara jag är den jag är så spelar det inte så stor roll om någon annan gillar mig"

Skitsnack!

I kväll surfade jag in på min favorit-bokblogg. Och plötsligt ser jag mitt namn där! Och då inser jag att jag visst vill att andra ser mig. Den känslan man får när någon gillar det man gör, den värmer hela mig. Tack Enligt O, du gjorde min kväll.

Nu ska jag svara på några frågor.

Vad ville du bli när du var liten?
Den där frågan får jag av eleverna då och då. Och jag vet inte. Ibland tror jag att jag inte hade några drömmar när jag var liten. Det finns inga sådana minnen kvar. Men sedan så kommer jag ihåg att jag alltid har varit en drömmare och inser att jag nog bara släppt dem på vägen. Som jag fortfarande gör. Det som har varit, har varit. Om det inte satt alltför djupa spår. Och det har nog inte mina yrkesdrömmar.

Vad är du idag?
Jag är lärare. Och jag gillar det, hör och häpna. Det finns baksidor med jobbet men för det allra mesta blir jag lyft av att umgås hela dagarna med nio-åringar som nästan blir som mina egna ungar.


Vart vill du helst resa?
Helst ingenstans. Jag älskar att vara hemma. Jag kan tycka att det är roligt att resa bort men mina tusen rädslor hindrar mig. Det blir aldrig avslappnat och reser jag så gör jag det för andras skull. Vilket också kan vara värt det ibland.

Var ser du dig själv om fem år?
Jag drömmer såklart om att vara en  (ännu mer ) skrivande människa än jag är idag. Att få ge ut något jag skrivit vore fantastiskt men jag vet i ärlighetens namn inte om jag har det som krävs. Jag hoppas det. Jag tror också att jag kommer arbeta som lärare fortfarande. Har svårt att se att jag inte skulle det.

Rött eller vitt?
Sicken fråga! Som att be mig välja mellan kött eller grönsaker, godis eller kaffebröd. Näpp, det kan jag inte.

Sommar eller vinter?
Ehhhh, att, jo, jag har insett en sak. Jag har blivit äldre. Innan brydde jag mig inte det minsta om vädret. Det var bra vilket som. För några år sedan sa en arbetskamrat till mig att jag skulle få se. Om jag skriver med väldigt tysta bokstäver så att inte min familj hör så kan jag ärligt säga att jag hatar vintern. Och snön. Och att åka skidor. Och att busa i snön. Och så vidare... Så sommar, definitivt!

Skog eller hav?
Skogen är för mig tryggheten. Jag känner doften av varm skog närsomhelst. Blåbärsplockning med mormor och morfar, skogsritter på hästryggen, knakande träd och ett gytter av alla de väsen som beskrivits för mig som liten.

Vad gör dig ledsen?
När människor medvetet sårar eller skadar andra.
När jag tänker på osagda ord som jag aldrig kommer kunna säga.
När människor väljer att förgöra istället för att intressera sig.


Vad är det bästa du vet?
När man kan slappna av och veta att de man bryr sig om har det bra. I kombination med att få tid för mig själv hemma. Då jag bara kan läsa, skriva och sladda ut i alla tankar som dyker upp. I den lyckan ligger också vetskapen om att jag blir utvilad och orkar vara den jag vill mot min familj.

Jag ska också skicka vidare till fem bloggar jag gillar. Och nu då. Ni som följt mig ett tag vet ju vad jag brukar göra. Inte skicka vidare. Men den här gången ska jag tvinga mig.

Pipans blogg Pipan har jag följt under några år nu. Hon har ett sätt att leka med ord som gör mig grön av avund. Det finns ingen som kan förmedla det man vill säga, som hon. Allt som skrivs går rätt in.

Körlingsord Skriver tänkvärt om ord. Om barn. Om skola. Om saker som är viktiga i mitt liv.

Simona Ahrnstedt läser jag för att jag gillar hennes böcker och för att hon inte låtsas som om livet är sådär fantastiskt som man ibland önskar sig.

Debutantbloggen smyger jag in i då och då för att de som skriver där är lika intresserade av skrivande som jag. De är dessutom på väg att få ge ut sina böcker.

I kroppen min För att språket är så vackert och hans berättelse så hemsk.


En spretig blandning, som ni ser. Ungefär som jag är.










Never underestimate the power av att vara surbitch

Fyra(!) sopsäckar med kläder att slängas och skänkas.
Ett badrum som nu går att använda.
En grovingång där drivor av grus nu är borta.

Synd att jag är gladare idag.