Nej

Jag lyckades inte nå mitt mål med 300 sidor råmanus innan juli var över. Men banne mig blev det 237 sidor skrivet! 73598 ord fyller nu dessa sidor. Snart, snart har jag skrivit klart början som sedan ska få möta slutet vilket jag började med.

Sedan är det bara klistra, redigera, skriva om, lägga till, stryka, läsa själv och låta andra läsa, kvar. 

Och faktiskt, jag känner mig ( just nu) nöjd.

De där känslorna

Kan möjligtvis vara så att jag är helt normal. Eller inte. Döm själva.

Jag blir vrålförbannad. Analyserar hur det känns i kroppen. Vad tänker jag? Hur beter jag mig? Hur rör jag mig?

Jag blir ledsen. Analyserar hur det känns i kroppen. Vad tänker jag? Hur beter jag mig? Hur rör jag mig?

Jag är jätteglad. Analyserar hur det känns i kroppen. Vad tänker jag? Hur beter jag mig? Hur rör jag mig?

Jag känner vilken känsla som helst. Analyserar hur det känns i kroppen. Vad tänker jag? Hur beter jag mig? Hur rör jag mig?

Varför? För att jag måste kunna beskriva saker i mitt manus, såklart. 

Så gör väl alla?

Kan någon ställa upp?

Jag har en bra idé.

Vad sägs om att gräva en djup grop? Sedan hoppar man ned i den.

När någon (utan att prata med en eller titta på en) sedan fyller igen gropen, är man nedgrävd.

Tills en annan dag.

En stunds upptäckarlusta

Vet ni vad?

Vi har massor av tv-kanaler!

Denna nya upptäckt gjorde jag ikväll, när jag vågade mig nedför trappen med min kaffekopp för att inmundiga denna tillsammans med min man. Det gick att bläddra och bläddra och bläddra. Varje gång dök en ny kanal upp som jag inte hade en aning om. Att det sedan inte fanns något att se ändå, var väl ingen direkt överraskning. Det var kul så länge det varade.

Sedan gick jag. Möjligtvis kan det vara så att den där han som jag är gift med, tyckte det var lika bra. Han verkar inte alls lika imponerad av utbudet som jag. Han ser visst bara en kanal i taget.

Smart drag

Jag har flyttat vårt fruktfat.

En positiv bieffekt av detta är att ingen behöver undra varför man befinner sig där. 

Smart.

Nä, nä, det är väl min lott

Kanske slutar jag be Lillskrutt om klädselråd. Det är, om man säger så, inte särskilt upplyftande.

"Du ser inte klok ut!", var svaret jag fick när jag undrade om jag kunde ha en viss kjol.

När han senare berättade att kjolen jag hade nu, som visserligen var densamma, var fin men den andra ful, kan man säga att skadan redan var skedd.

Men vadå? Jag kanske inte är riktigt klok heller.

Och nu har nog app-store kraschat helt

Den där damen som envisades med att knuffa mig ur sängen, trots att jag helst inte ville träffa henne, har tydligen fattat tycke. Hon släpper inte taget, har följt mig hem och envisas nu med att berätta saker för mig.

Jag blir galen men inser väl mina begränsningar. App-store kommer inte uppdatera hennes GPS innan jag fått på pränt vad hon vill ha sagt.

Jag lovar att pausa medeltiden ikväll och landa i sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet.

Men sedan får det banne mig vara nog!

Som om appar skulle lösa allt

Under kategorin: saker jag inte fattar står just nu en sak högst upp på listan.

Om man inte tror på spöken och inte har någon som helst lust att träffa dem överhuvud taget utan hellre vill sova lugnt och skönt, alldeles ensam och det finns flera andra rum att besöka där de som ligger där inget hellre vill än att träffa ett spöke.

Varför kommer då spöket till det rummet?

För det kan väl inte vara så att det laddat ned sin GPS från app-store?

Bokcafeet i Ekebybro

Sverige sommartid är fantastiskt.

Ett bokcafe mitt på landet, bland åkrarna, dit folk vallfärdar på cykel, i bil eller i hökärra. Där de köar lång tid för att få en räkmacka eller annat hembakt. Där en hel gård är fylld av folk. Där man sedan kan köpa böcker för en smulpeng.

Just idag kunde man dessutom köpa nytryckta böcker från LiLMedia. (Kan inte länka från telefonen, sök på nätet)

Nu. Njutning på Vita Frun igen.

Vita Frun i Kolsva

Tack Internet,

och kanske mer gamla Amelia-bloggen, och alldeles i synnerhet alla ni som bloggade där. 

Idag har jag hamnat här, på ett bedårande Bed & Breakfast kallat Vita Frun. Jag har just intagit lunch på den närliggande herrgården och passerade på vägen Ernsts orangeri. Nu har jag placerat mig vid det öppna fönstret för någon timmes fördjupande i medeltiden och sedan kommer jag få sällskap av några av er som är orsaken till att jag är här. Kvällen kommer att tillbringas på bokrelease vid det bokcafe jag så länge tänkt besöka.

Utan bloggen hade jag inte varit här. 

Så tack!

Jag bara ramlar dit hela tiden

Jag har ett stort projekt på gång. Har ritat och skrivit synopsis. Skrivit ca 200 sidor. Researchar hela tiden. Tänker dag och natt. Skriver, i princip, varje dag. Känns som om jag kommer klara mitt mål att ha ett råmanus på ca 300 sidor innan juli är slut.

Men jag bara ramlar dit hela tiden. Kommer på nya manusideer, tänker ut novellskisser och funderar över karaktärer som passar både här och där. 

Dessutom inser jag att barnen blivit större när mitt intresse för blommor och örter plötsligt börjat smyga runt inombords igen.

Det är som att handla hungrig. Allt verkar gott och så köper man för mycket vilket resulterar i att det mesta blir slängt, efter att det ruttnat i kylen.

Inga problem, säger ni? Jo, säger jag.

EN SAK I TAGET. 

FOKUSERA.

Någon gång. En vacker dag. I framtiden. SKA jag bli publicerad. Då är det bäst att fokus ligger på det jag påbörjat. Jag vet ju det. 

Ramla dit får jag hålla mig ifrån.

Mig lurar man inte

Det skulle kunna vara så att man tröttnar på att solen skiner vareviga dag och därför klättrar upp på taket ihop med högtrycket för att leka att det regnar på alla de som befinner sig i trädgården. Det skulle kunna vara så kul att man gör det i flera timmar så att de som gillar att solen skiner inte har någon som helst lust att gå ut i låtsasregnet.

Att det skulle vara tråkigt och bero på att taket behöver rengöras, tror jag inte en sekund på. Sånt gör man väl inte?!

Ett alternativ

Det skulle kunna vara ett alternativ att sova när huset ser ut så här. 

Men det tycker visst inte alla.

Typ jag.

Äre nån som undrar

Jag dör äcklighetsdöden.

Och galenhetsdöden.

Och prylaröveralltdöden.

Och småpryttelskitsdöden.

Återkommer eventuellt när allt är borta.

Skithon

"Det blir nog bra det här", hon lutade sig bakåt och kände den spirande känslan inom sig. Det började ta form, det där som fanns i hennes huvud.

"Dravel! Tror du verkligen någon kommer kunna orka sig igenom den där texten?" Orden kom som slag genom luften. Hon igen. Elak eller rättfram, det var frågan. 

"Men jag tror ändå att kanske..." Den spirande känslan började ge vika för en annan och hon insåg att det var tvivlet som började gro.

"Bla, bla, kyssar och elände och rikedom och kyskhet och heta kroppar i en enda röra. Det där är bara skit!" Hon var så stark i sina åsikter, ville trycka ned och ta bort allt det som byggts upp i drömmen.

"Men allt arbete. Alla timmar av skrivande och forskande. Allt det jag gjort för att jag vill. För att jag älskar det." Tonen var inte särskilt övertygande. 

"Det är ingen idé. Blir ändå inget läsvärt."

Skulle inte säga badkruka direkt

Jag vill inte bada.

Jag tänker inte bada.

Jag vägrar bada.

Spelar ingen roll hur vackert det är.

Det är kallt. 

Men de andra verkar nöjda.

När man inser att mysbyxor duger

När bokantalet man köpt endast understiger klädantalen med två, då får man anse sin shoppingtur som lyckad.

Vad jag mest behövde?

Det pratar jag inte om.

Det är ju det där med humöret

Huvudet fullt i sådant som vill in i manuset. Ungefär 1800 ord skrivna idag. Jag vill skriva mer!

Men det går inte serru.

För jag är en sådan där som måste sova ibland.

Tydligen.

Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell

Jag gillar att läsa böcker där jag kanske inte tillhör den primära målgruppen, ibland. Särskilt sådana som för mig tillbaka till en tid man själv varit i. Nostalgi kanske, eller sentimentalitet. Varför har ingen betydelse egentligen, precis som med allt jag läser så handlar det bara om att det ska finnas lust till texten. 

Den här boken handlar om Nora Jonasson, en högst ordinär tjej som känner sig lite i andra hand. I kärlek, i vänskap är hon, i sina tankar, den som är lite sämre. Vi får följa Noras vardag och vad som händer när något man inte alls planerat gör så att en hel vänskap äventyras.

Boken är skriven utifrån Noras berättarperspektiv och nu, när det är några år sedan jag befann mig där Nora är nu, ser jag mig själv i mycket av det hon skriver. Precis som jag tror att många gör. Den där känslan av att alla andra är lite bättre, snyggare, häftigare och mer omtyckta, är beskriven på ett sätt som gör ont. Jag vill skaka om henne ibland, på ett sådant där vuxensätt som inte alls når fram, och pränta in i henne att hon visst duger. Att hon är omtyckt och att andra ser på henne som hon ser på dem. 

Jag tror att jag hade älskat den här boken som tonåring. Att jag hade känt gemenskap med Nora och kanske lite tröst. Tröst mitt i allt det där jämförandet man höll på med. När jag läser den nu, tycker jag mycket om den. Det duger gott.

Semestern

Jag kom på det i torsdags. Vi besökte fantastiska Friluftsteatern i Gamla Linköping och såg deras uppsättning av Madicken. Redan vid första repliken hände något. Och jag kände igen det.

Klumpen i halsen och ögonen som behöver blinka både en och flera gånger. Det är något med teater som gör mig sådan. Jag har inte reflekterat över det innan men när jag tänker efter så vet jag. Det kan vara skönt att se en film. Det är underbart att läsa böcker. Jag gillar att gå på konsert. Men teater gör något med mig. Det som händer på scen åker rakt in i hjärtat och sedan kan jag inte värja mig. Det har alltid varit så. Kommer förmodligen alltid vara så också. Det behöver inte ens vara sorgligt eller vackert. Faktum är att jag grät en gång på High Chaparalls westernshow. Fast det har jag aldrig yppat innan.

Även om ni inte är sådana som gråter tycker jag ni ska ta er till Gamla Linköping och se den här föreställningen. Vi älskade den, allihop.

För övrigt kan jag även berätta att vi for vidare till Stockholm efteråt. Det var också bra. Även om tunnelbanan blev en besvikelse för någon av oss. Eftersom någon av oss visste att i tunnelbanan finns det alltid massor med Hulkar. Vi såg inte en enda. Synd för oss. Det hade åtminstone jag uppskattat.

En riktig människa

Jag lagar ordentlig mat. Gör en hemlagad paj och under tiden leker jag med sonen och hans kompis. Innan har jag rensat bort ogräs och hunnit tvätta lite. Benen värker lagom mycket eftersom jag tränat den här veckan och det är inte lika rörigt hemma som det brukar vara.

Jag känner mig nöjd. Eller som en riktig människa.

Och det gör mig förbannad!

För det enda det betyder är att jag annars inte är riktigt nöjd. Att allt det där andra jag gör inte lever upp till de krav jag ställer på mig själv. Att jag hela tiden går runt med känslan att jag borde göra lite mer, vara lite bättre, ha det lite finare hemma och orka oändligt mycket mer. Trots att jag gör, och är, allt det jag mäktar med. 

Jag inbillar mig att jag inte är ensam om den här känslan. Att i den här världen är vi många som känner detsamma. Trots att all vår kraft går åt till att vara så bra som vi är. För nog duger man ändå?

Nog är det okej att "bara" jobba en dag. Att inte göra långkok och baka bröd och bjuda alla man känner att äta middag. Att låta barnen, som också varit allt de kan under dagen, slappa hela kvällen. Att låta tvätten vara. Att låta dammet virvla runt.

Jag tror till och med att det är hälsosamt. Och så kan jag göra det där andra när jag orkar. Och vara en riktig människa oavsett vilket alternativ jag väljer.

Jag skulle kunna gå som robot

Ytterligare en anledning att inte gilla stranden.

Hur det är

En halv kebabrulle, en hel kexchoklad, två hela mandelkubb och lite småplock ur lillskrutts godispåse.

En yttepytte sovstund vid Bolibompa, en liten blundning i solstolen och en ännu mindre eftermiddagslur.

En liten lillskrutt som ska lägga sig alldeles, alldeles strax för nu är det natt.

Sedan ska jag skriva. Full av socker. Full av mat. Inte så värst full av pigghet, men det gör inget. Vadstena väntar på mig. Och jag på Vadstena.

Det enda rätta av Susanne Boll

Jag följer Susannes blogg och när jag fick se omslaget till den här boken visste jag att jag skulle läsa den. Både titeln och omslaget lockar till läsning och jag väntade länge. När den väl kom ut i bokhandeln stod jag många gånger med den i handen. Till sist bestämde jag mig för att ladda ner den som ljudbok.

Jag är en kräsen lyssnare och hade därför svårt för att komma in i handlingen till en början. Uppläsarens sätt att tolka texten passade mig inte och jag ångrade att jag inte valt pappersboken istället. Ändå tilltalade historien mig så mycket att jag fortsatte lyssna. Jag var tvungen att veta vad som skulle hända. Det tog ungefär halva boken att släppa rösten och låta berättelsen tränga igenom, sedan kunde jag njuta fullt ut.

Berättelsen då? Vi får följa tre kvinnor. Helmi som arbetar som läkare på onkologen. Hon har tagit ett beslut som kommer få förödande konsekvenser för hennes patienter.

Maria, psykologen som känt döden nosa henne i nacken. Även om hon fått besked om att knölen i bröstet inte är farlig, finns oron kvar. Den får henne att göra saker hon aldrig trott om sig själv.

Isabell har funderingar kring det förhållande hon befinner sig i. Älska Jerker henne verkligen?

De tre kvinnornas berättelser berättas var och en. De har beröringspunkter som ändå knyter dem samman.

Jag gillar hur Susanne skildrar de funderingar många av oss har. Hon ser till att man tar tankarna ett steg längre och målar upp hur det skulle kunna bli om man gjorde på ett visst sätt. Perspektiven växlar lagom mycket och det är lätt att hänga med.

Några av de händelser som blir verklighet för karaktärerna, är skrämmande och jag tänker att människan har stor makt att påverka andra. Att göra det rätta är inte alltid lätt. Det som i stundens logik är rätt, kan ibland visa sig katastrofalt i slutänden.

Eftersom jag valde ljudboksvarianten fick jag en del motion på grund av detta. Promenader och något man kan kalla jogging är enda gången jag lyssnar med koncentration. Det blev fler sådana tillfällen än vanligt på grund av boken. 

Jag tycker ni ska läsa den!

Puckon

Jag har hört att det finns puckon som låter som puckon när de blir intervjuade i radion. Sådana där puckon som tydligen måste fööööörberedas på vad de ska säga så att de inte låter som puckon.

Har jag hört, alltså.

Alltså jag hörde mig själv.

Pucko!

Pyssel

Några av de sidor jag besökt senaste veckan.

En halv bok skriven. Bara resten kvar.

Jag är morgonmänniska, jag

Synd att jag tycks glömma det när jag surfar, läser, skriver, hänger tvätt, mailar, plockar disk, funderar och njuter av ensamheten i natten.

Det finns ingen trötthet då.

Nu däremot.

Vet inte

Ni vet den där leken?

Den där man ska välja mellan pest eller kolera, typ?

Här kommer en.

Vad skulle du välja?

Två syskonskruttar som uppvisar enad front MOT sin mamma.

eller

Två syskon som ställer mamma i mitten för att sedan hävda att var och en INTE har gjort något?