Bilder ljuger väldigt bra

Meet Slirran.

Vår alldeles nya bebis. Tre månader gammal har hon skrikit efter mamma hela natten. Längtat efter närhet men varit livrädd för minsta rörelse. Tryckt under sängen, inte ätit, inte varit på lådan.

Jag har allt tänkt på henne under dagen. Haft dåligt samvete för att hon varit ensam. Tänkt att hon legat där och ropat efter mamma.

Ikväll är hon galen. Rädd? Not so much. Skriker? Hela tiden.

Ännu en galen katt i detta hus, närmare bestämt den tredje i ordningen. Och jag tycker fortfarande Räcersmurfan är ett mer passande namn.

Sagan om den lilla tanten

När den lilla tanten ätit sin potatis- och broccolisoppa åkte hon för att handla. Svenska äpplen, kattmat och något gott till kaffet hamnade i korgen. Hon bytte in sin lott mot två nya, för det är så trevligt att ha något att se fram emot.

Väl hemma planterade hon om sina pelargoner, ute hade de blommat klart och snart skulle nattfrosten ta dem om hon inte tog hand om dem ordentligt. 

Det smakade gott med fika efter det.  Hon åt hon två av de mazariner hon köpt. Visserligen hade det nog räckt med en, men hon tyckte allt hon kunde unna sig lite extra nu när hon var ensam.

Sedan lade hon sig och vilade. Eftermiddagsluren var, trots allt, den bästa. När hon vaknade satte hon sig för att läsa lite på telefonen. Hon gillade att hänga med i det tekniska även om andra saker i hennes liv kanske var åt det mer traditionella hållet. Det var då det hände.

Plötsligt hade ungdomarna börjat använda sig av ett nytt tecken, nog trodde hon att det skulle tydas som en smiley men helt säker kunde man inte vara. Vad var det för fel på det gamla sättet? Det där kolonprickarna kom först och sedan följdes av andra delen i ett parentestecken. Nu hade de, ungdomarna alltså, vänt på det. Det såg fortfarande ut som en glad gubbe, men den var vänd åt andra hållet än hon var van.

I den stunden kände hon sig mycket gammal.

En bokdröm som kom av sig

När jag, på kvällen, lägger bokmärke i boken (Ja, bokmärke. Det är förbjudet att vika sidor i böcker!) och lägger den ifrån mig, släcker lampan och sluter ögonen, så börjar det. Det är då jag drömmer trevliga drömmar. Två favoriter:

• Att vinna 10 miljoner på Triss.
• Att ge ut en bok.

I går valde jag bokdrömmen. Bäst jag låg där och funderade över det där samtalet från Förlaget med stort F, var jag tvungen att pausa. Plötsligt var jag inte så säker längre. Jag kanske inte vill ge ut en bok. Alla de där orden jag tryckt ur mig kanske ska få stanna här hemma. Något förvirrad fick jag byta dröm. Och sedan somnade jag.

Idag funderade jag vidare. Och kom till samma slutsats. Jag är inte så säker längre. Inte för att jag inte vill att någon ska läsa, tro mig, det vill jag. Mer för att jag är så fruktansvärt osäker på allt det där andra som verkar innefattas i ett författarliv. Marknadsföring av sig själv. Den lilla, lilla, lilla spillra av utrymme man behöver skapa sig för att överhuvudtaget kunna få ut sin text. Som borde vara den stora, stora, stora för att någonsin kunna ägna mer än lediga nätter åt skrivande. Jag har, den senaste tiden, sett så många som för fram sig själva på diverse sociala medier. Som hela tiden talar om vilka de är och vad de har gjort. Som visar sig för förlag, som trycker på varje gång en chans dyker upp. Och kanske är det den biten som gör att jag inte vill.

Det där är inte jag. Jag ser inga fel i dem som gör så, fattar att det är vad som behövs för att få en liten plats bland flödet. Det där otroligt stora flödet där man behöver synas hela tiden. Och om man då, som jag, inte är så väldigt säker på att man vill synas alls så kanske man ska låta bli från början.

Nu behöver jag kanske inte ens fundera över saken. Det där lilla nålsögat som kallas utgivning, är i princip oträffbart. Men ikväll blir det nog 10 miljonersdrömmen igen.

Ximen Nao och hans sju liv av Mo Yan

Jag skrev ju om en bok på över 600 sidor som jag börjat läsa. Som verkade rolig och lovande. Det var denna.

Ximen Nao blir i början av boken skjuten och hamnar i dödsriket. Där möter han kung Yama som motvilligt, efter mycket tjat, går med på att låta Ximen Nao återfödas. Det blir inte som han tänkt sig, dock. När han återvänder till livet är det som åsna. Dessutom verkar han ha kvar en del av sina minnen från livet som människa. Vi får sedan följa Ximen genom fler återfödelser ända tills han i slutet återuppstår som människa.

Det var roligt att läsa om Ximen åsna. Berättarperspektivet tar sin utgångspunkt i honom och jag fnissade flera gånger åt hur han överlistade och lurade både människor och djur. Berättelsen kändes som en saga och att jag inte kunde hålla ordning på persongalleriet, spelade ingen större roll. Fokus låg på åsnans berättelse och den var en trevlig bekantskap.

Det var sedan jag började tröttna. När Ximen åsna återföds till Ximen tjur ändras berättarperspektivet och jag tappar bort mig ett tag. När jag så hittat rätt igen börjar bihistorierna utökas och jag förlorar mig i ett virrvarr av personer och händelser, som säkerligen kan anses som viktiga i helheten, men som stör min läsning. Plötsligt kräver berättelsen massor av mig och jag tillhör inte läsaren som bläddrar tillbaka till beskrivningarna av vem som är vem, för att komma ihåg. Det blir också råare desto längre in i boken jag kommer. Både djuren och människorna ändrar karaktär och även det är just detta som Mo Yan vill skildra, hur staten under denna tid förändrades, har jag svårt att ta det till mig. Jag har aldrig upplevt så svåra tider som denna bok skildrar, men är verkligen människorna så lättstyrda. Allihop?

Jag kan inte hitta någon att identifiera mig med, och kanske är det därför jag till sist ger upp. Det är möjligt att den sista halvan av boken förklarar saker som hade fått mig att tycka mer om berättelsen, men mina skumläsningar av utvalda sidor ger mig inga sådana tecken. Det känns mer som om eländet växer desto närmare slutet man kommer.

Jag har också svårt för att fastna i ett djurs berättarjag. Har inte funderat över det tidigare, men inser nu att jag aldrig valt en sådan bok själv. Jag funderar dessutom på om det kan vara så svårt för mig att fastna eftersom namnen är så svåra att särskilja. Kanske hade det varit lättare om det varit namn jag tidigare mött?

Gillar du djurjag och känner en utmaning i att hålla reda på ett brett persongalleri? Vill du läsa om det kommunistiska Kinas utveckling från 50-talet och framåt så är kanske denna bok för dig. För mig var den inte.

Man kan tro att det är nära

Så som jag tjatar om hur sjuk jag är. Det är det inte. Men nog funderar jag.

IDAG HAR JAG INTE ENS ÖPPNAT EN BOK!
Trots detta:

 

 

Saker man lär sig när man är sjuk

• Candy Crush gratisapp ger en för få liv.
• Alla har fikarast klockan 10.00, då är alla på Facebook.

Sedan var det visst inget mer. Men med så viktiga lärdomar kan jag lugnt slappna av. Vad kan vara viktigare?

Det är ändå bara en kort period

Jag har, under en period, funderat över varför jag inte tänker längre. Jag menar det, på riktigt. Tankarna når inte ända fram. Inte alla, åtminstone. Känslan när man känner sig korkad är fruktansvärd. Men jag har inte orkat engagera mig i vad som händer i världen. Nog har även min hjärna snuddat vid händelser som flimrat förbi i tidningar men de har aldrig fastnat. Det där är inte riktigt jag.

Idag gick jag hem från jobbet. Med näsan full av snor och huvudet fullt av surrande getingar. Med ögonlock som inte riktigt gick att öppna hela vägen och fullt av stickiga fjädrar i halsen. Den där förkylningen som jag inte släppt fram, protesterade och vägrade släppa mig. Hemma var huset tyst och kallt när jag bytte om till pyjamas och kröp ner i sängen. Surfade runt lite och var alldeles ensam. Jag var inte tvungen att somna för att jag snart skulle upp. Var inte tvungen att lyssna så ingen blev bortrövad. Var inte tvungen att planera något som eleverna skulle få ta del av. Det var bara jag och jag hade flera timmar på mig att bara vila.

Då kom allt tillbaka. Åsikterna. Suget att tycka. Ledsamheten över hur det kan vara. Ilskan över hur det kan bli. Glädjen över sådant som varit och ska bli. Jag somnade i det där. Om drömde om det. Blandat och utan sammanhang. Så som det är. Och vaknade i det igen. Och hann tänka färdigt över tankarna.

Man kan tappa tankarna ibland. De finns där och vilar. Även om jag inte riktigt gillar den där känslan av ovetskap så behöver den inte ta fasta.

Då andas jag väl ut igen, då. Och återgår till halvfärdiga tyckanden. Ett tag till. Koncentrerar mig på det basala och lämnar det andra. Just nu är det sova, äta, hålla i skruttarna och utmana eleverna som är nummer ett. Och två. Och femtioelva.

Det kan jag vila i.