En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

Det finns några saker som avskräcker mig när jag väljer böcker. Att den har mer än 400 sidor, att den utspelar sig på en plats jag inte har någon relation till, att människorna i den har namn jag inte kan hänga upp på utseenden, är några.

En annan sak är att den blivit hyllad av, i princip, alla.

Därför var jag ganska tveksam till den här boken. Men tji fick jag. 

Boken utspelar sig före, under och efter Biafrakriget. Vi får träffa några olika människor, från olika samhällsklasser och länder och följa deras liv under denna tid.  Det är en berättelse som gräver sig in, etsar sig fast, skaver djupa gropar och som får mig att förstå en liten del av allt det fruktansvärda som händer inuti och omkring människor i krig.

Inte desto mindre är det en berättelse om människor, deras längtan, deras hopp och deras tro. Deras mänskliga längtan efter det djupt rotade "vanliga" som genomsyrar allt de genomlider. 

Det tog mig fem dagar att läsa den här boken. En bok som trollband mig från första stund, aldrig kändes tung i meningen att man inte vill vidare, en bok som kommer finnas kvar inuti. 

Mitt största problem nu är att hitta en bok som matchar denna.

Snart vinner jag Vasaloppet

Rent teoretiskt vet och kan jag en hel del saker. Till exempel förbereda och åka längdskidor.

I praktiken går det ibland lite sämre. Till exempel idag.

Ni kommer ihåg han som stakade sig in i mål på Vasaloppet för några år sedan? Möjligtvis har jag en omedveten dröm att bli som han. Annars har jag ingen aning om varför jag inte vallade skidorna innan jag gav mig ut i spåret. Glidvallan fungerade åt båda håll, kan man säga. Både bakåt och framåt. 

Men att staka runt ett helt spår går ju också.

Nya ålderstecken

Jag räknar tiden i nypotatis och gammalpotatis.

Jag har alltid en droppe hängande i näsan när jag är ute.

Jag känner inte till nya artister.

Jag kan inte dricka kaffe sent på kvällen.

Jag lägger väl ned då

Jag har länge haft bibliotekarie som ett av mina drömyrken. 

Idag lade jag ner det.

Inte för att drömmen är mindre utan mer för att jag antar att de vid antagningen till utbildningen förmodligen kollar statistiken för hur många gånger man fått böter. Då tror jag inte de bryr sig om frenesin jag fylls av när jag rusar runt i huset och vänder uppochned på allt som finns för att hitta den där boken som saknas varje gång. En bok. Vid varje återlämningstillfälle. Som ligger gömd till återlämningsdatumet passerat. 

Jag får helt enkelt acceptera icke-antagningen.

Fresten

Tycker jag att det var rätt låtar som gick vidare.

Ja. Jag ser mello. Tydligen. 

DET GJORDE JAG ÄVEN FÖRRA VECKAN FAST JAG VAR ENSAM HEMMA!

Sådär. Nu fick jag det ur mig.

Ändrade planer

Efter gårdagens refusering började tanken på lektör återigen gro. Jag har så många gånger funderat på att anlita en, men pengarna...

Jag hade nästan bestämt mig när jag gick för att ta hand om disken.

Nänä, vi köper väl ny diskmaskin istället då. Och torktumlare.

Hjärtan

Det är alla hjärtans dag. Och det kan vara fint, om man tar det lite lagom. Jag har fått fina saker idag. Sådana som det ligger tanke bakom. Och tid. Och kärlek. Jag gillar det och blir glad. Men. Det finns andra hjärtan också som jag tänker extra på idag.

Det är februari, den månad då man uppmärksammar alla barnhjärtan lite extra. I Sverige föds tre barn om dagen med hjärtfel. Det är ganska många. En del märker av det, andra inte. Oavsett är det forskning värd att uppmärksammas.

För snart fem år sedan, under midsommarhelgen, låg jag på sjukhus. Bredvid mig fanns en pojke som nyligen blivit förlöst. Vi, treåringen, pappan och jag, var de allra lyckligaste. Allt var bra och jag ville åka hem. Av någon anledning blev jag rådd att stanna kvar. Ni vet känslan, när man vet att något är fel, men är för osäker/ trött/ känslostormad för att ifrågasätta. Så var det. Jag och lillskrutt stannade. 

När jag dagen efter fick reda på att det fanns ett blåsljud, brast allt. För mig, för pappan och flera andra runt omkring. Hjärtat är hjärtat. Det ska fungera, annars...

I vårt fall gick det bra. Det blåsljud som finns, är kvar men de kallar det skönhetsfel. Det kommer förmodligen aldrig märkas, men det finns där. 

För andra blir det där annars..., på riktigt. Ingen är säker på orsakerna till felen, men man forskar. 

Ge gärna omtanke till de i din närhet, det betyder inte att man behöver glömma hjärtebarnen.

Jag behöver lite taggiga stängsel för att hålla ordning

Jag har nu formulerat ganska jätte-väldigt många första meningar av olika slag. Det var tänkt att bli till ett blogginlägg. Tuvär.

Huvudet vill inte klara av att samla ihop tankarna. Men det här är några av ämnena som snurrar inuti det.

 

Varför har jag så svårt att ta vissa komplimanger på allvar, när det funkar ypperligt med andra?

Är det bara jag som inte tycker lön är det viktigaste kriterier när man vill utveckla sin tjänst?

Hur spännande är mitt liv när jag sparar sidor som handlar om att göra sin egen propplösare?

Lyckan över när elev smyger sig fram, vill sitta nära och ge beröm som man vet är sant.

Vad det är som gör att jag inte fortsätter strukturera nästa manus fast det är påbörjat och historien tillsammans med karaktärerna rumlar runt där inne.

Upp och ner och explosioner och närhet i växande individers liv.

I morgon får jag ta och leta upp en lista så jag har något som stramar åt hjärnan igen. Nu väntar "Gone girl" på mig.

Ett drag

Det var kanske inte mitt smartaste drag i livet. Det där när jag för tre timmar sedan borstade tänderna eftersom jag skulle somna tidigt och samtidigt tänkte: " Det känns som huvudvärk, just det, jag har bara druckit en kopp kaffe i dag och det var på morgonen jag går nog gå upp och kolla om det finns något kvar som jag kan värma."

Det fanns kaffe kvar. Då. Inte två minuter senare. 

Det draget menar jag.

Dagens tips

Lyssna inte på "Min mormor hälsar och säger förlåt" när du är ute och går.

Folk tittar så konstigt/ medlidande på en när man har tårar rinnande nedför kinderna och sväljer tungt.