fredag 31 maj 2013

Nu

Nu lämnar jag krånglande blodsockerapparater, virrig hjärna, skriftliga omdömen, glömda inköp, ansvar och trötthet.
Nu börjar jag packa.
I morgon leker jag författare. Och på söndag.
Sedan är nog allt det andra borta.
Och då ska jag skriva några böcker. Då.

torsdag 30 maj 2013

För att man påminns om att man inte är alldeles hel

Och vet ni va?

När det är sådär nästan dags att sova sig.
Man ska bara fixa lite det sista.
Hänga en tvätt.
Tvätta sig.
Ta ett blodsocker.

Då är det inte okej att mina apparater som ska göra min kropp till en nästan vanlig sådan utan sjukdom, inte fungerar!

Då hjälper inte 28 års erfarenhet eller vetskapen om att jag känner min kropp eller tanken på att jag är säker på att det kommer fixa sig i morgon, jag blir nervig ändå.

Kalla det kontrollbehov. Eller vad du vill. Men jag vill veta hur mycket socker som pumpar runt i min kropp. Nu.

onsdag 29 maj 2013

Ett underligt sätt att komma ihåg sitt val på

Om det nu möjligtvis kan vara så ibland att jag lite, litegrann liksom tänker mig att jag en pyttestund eller lite längre skulle vilja bo i en alldeles egen liten lägenhet utan någon annan som stör mig när jag vill tänka eller göra eller sova eller något annat.

Då är inte den dagen idag.

Just idag när det luktar gammalt, riktigt gammalt matfett, matrester, och annat som spolats ned i kökets hål för avspolning. När alla de där sakerna inte riktigt velat åka ut ur huset utan lagt sig tillrätta i röret under golvet och gottat ihop sig och inte alls flyttat ut utan stannat där så länge att vattnet nu inte längre kan ta sig förbi utan istället fylls på uppåt, ut i det lilla hålet för avspolning. När han som jag valt att leva med för att jag älskar honom säger att det var väl inte så farligt jag fixar det där.

Då kommer jag ihåg en av anledningarna till att jag valde honom att älska.

tisdag 28 maj 2013

En bra dag

Ni vet när man svämmar över av stolthet?
När ens barn får beröm så man känner att hjärtat spricker och sprängs i bröstet på en?
Idag är en sådan dag. 
Min dotter har gjort det där för mig idag.

Dessutom har "mina" andra barn. De som kallas elever, lyckats med samma bedrift. 

Ikväll är jag en lycklig mamma-fröken och mamma-mamma.

måndag 27 maj 2013

Han är lika kräsen som jag


Klockan är nästan nio när han har nattats. Han som snart fyller fyra och i går fick sina naglar målade i glittrigt lila, glittrigt rosa och rött. 
Jag städar i tvättstugan när jag hör hans springande steg i trappen.

" Mamma, de där böckerna du köpte ( lånade, men den skillnaden har han inte riktigt förstått än) de var verkligen inte bra."
" Nej, men nu måste du sova."
" Okej. Godnatt!"

Han springer på lätta fötter in till sängen igen och jag fortsätter skura. Det tar två minuter innan hans fötter hörs i trappen. Igen.

"Mamma. Det är en prinsessa med i boken!" 

Hans röst är lite skarpare den här gången.

" Ja, men jag trodde du skulle gilla den. Det handlar ju om prinsar. Men gå och lägg dig nu!"

Han gör det men stegen är långsammare den här gången. Jag städar vidare. I ytterligare två minuter. Fötterna. En gång till.

"Trodde du verkligen att jag skulle tycka om de där böckerna?"
"Ja. Jag gjorde fel, man gör det ibland."
"Gör inte så igen!"

Nej. Vad säger man? Har man längtat efter bra böcker och får dåliga, då blir man besviken. Vare sig man är fyra eller trettiofem.

lördag 25 maj 2013

Moderspassion av Majgull Axelsson


Moderspassion handlar till största delen om Minna som driver ett café i Arvika. Hon har ärvt caféet efter sin moster och här samlas några människor när höststormarna gör att de inte kan vistas utomhus. Det är en blandning av olika människor som ändå knyts samman av sina livsöden. De tvingas ihop och där kommer deras känslor att bearbetas genom boken.

Man får följa fler människor än Minna men det är ändå hennes berättelse och närvaro som är den röda tråden genom hela berättelsen.

När jag hade läst en tredjedel av den här boken skrev jag ett inlägg om den. Det här var min känsla då:

"Den är fantastiskt skriven. Språket är av den där sorten jag avundas. Den där sorten som gör att jag tänker lägga ner mitt eget skrivande eftersom det aldrig kommer kunna bli så där. Berättelsen driver framåt och intrigen är grundligt utformad. Karaktärerna är tydligt utarbetade och man lär känna dem direkt. En mycket bra bok. Men.

Något gör att jag inte längtar efter att gå och lägga mig och läsa. Att jag inte har det där suget efter att veta vad som ska hända. Jag tänker inte på boken under dagarna och skulle jag beskriva den vet jag inte riktigt vad jag skulle säga. Än så länge har jag läst en tredjedel. Det går lätt att komma framåt men innehållet väcker inga funderingar alls. Ändå förstår jag att det är just vad författaren vill. "

Nu har jag läst ut den. Det har tagit sin lilla tid eftersom jag inte har kommit in i drivet någon gång. Jag väntade att känslan skulle infinna sig så där så att man inte vill lägga bort den, men den kom aldrig. Långtråkigt och tyvärr frammanade den inte alls några inre tankar hos mig.

Jag tycker dessutom Majgull använt sig av alldeles för många billiga berättarknep för att få fram de saker hon vill säga. Det blir aldrig riktigt bra. Några av karaktärerna är alldeles för stereotypa och jag hittar inget djup i dem även om jag antar att meningen är att berättarrösterna, som alltid kommer inifrån, ska visa på just detta.

Nej, jag är besviken. Jag har tvingat mig igenom den men kan inte säga att jag kommer komma ihåg den under särskilt lång tid. Jag håller fast vid att det är en bra bok, men den passade inte mig.

torsdag 23 maj 2013

Sånt jag inte gör

Alltså.
När man råkade ramla in på en klädaffär när man skulle handla mat.
Raffsade ihop lite kläder som man knappt ens tittade på. Än mindre provade.
Betalade utan att blinka.
Åkte hem och kastade in påsen i sovrummet ovanpå alla de andra kläderna som ligger framme lite här och där.
Rättelse: som ligger framme överallt.
När man inte ens har tittat i påsen utan bara jobbat.
Då jobbar man för mycket va?
För det kan inte vara så att jag har handlat i onödan.

tisdag 21 maj 2013

Att värja sig

Tröttheten tränger sig ända in i märgen. In i varje liten del av kroppen och jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig.

Jag är trött för att jag är jag och vill så mycket hela tiden. För att det är kul att läsa, att skriva och att surfa. För att terminen är på upphällningen och eleverna också är trötta och kräver att man håller i dem lite extra. För att det alldeles snart kommer en ny termin där jag ska möta nya elever som jag just nu håller på att lära känna. För att mina egna barn också är trötta. För att det är så ljust ute så jag omöjligt kan lägga varken mig eller barnen i tid så ofta som jag önskar. För att det är vår och alla människor fyller år. För att jag vill göra fint både inne och ute. Jag är så trött och då kan jag inte värja mig.

Plötsligt är min själ som en torr svamp, trots att den egentligen redan är full. Alla dessa människor, långt borta eller nära, som får jobbiga besked, som får sina hem bortblåsta, som inte orkar med, som berättar att de inte klarar mer. Alla de som är övergivna barn, som är ledsna, hungriga, rädda eller bara helt slut. Alla de läser jag om, lyssnar jag till och tänker jag på. Det går inte att stoppa. Trots att jag borde fokusera på mig själv. Och i de ledsnaste stunderna undrar jag om jag är på väg igen.

Det är jag inte. Det finns skillnader. De är många och tydliga. För mig. Det räcker. Då är det okej att vara lite svampsjälad ibland. Kanske är det till och med lite nyttigt.

söndag 19 maj 2013

Kan vara så att jag missat det egentliga syftet

Jag tycker det är kul med schlagerfestivalen även om jag inte är tillräckligt intresserad för att se den själv.
Jag tycker det är kul att alla de som gillar att se på den får göra det.
Jag tycker det är kul att många engagerar sig i de tävlande.
Jag tycker det är kul att låtarna har varierande kvalité.
Jag tycker det är kul att de tävlande lägger ner massor av kraft och tid på att få till en show som de tror på.
Jag tycker det är kul att många får ta del av tävlingen.

Vad jag inte förstår är varför så många lägger ner så otroligt mycket kraft på att tycka illa om och sprida dessa åsikter om vad som händer under tävlingen, vem som sagt fel och vem som var ful och vem som inte satte alla toner och vem som hade ful kropp eller fula kläder eller konstigt uttal eller...

Har det någon betydelse?

lördag 18 maj 2013

Ibland vet jag inte om jag är dum på riktigt eller om det bara verkar så

Om man vill impregnera sig mot fotvårtor kan man alltid hälla ut en halv flaska vårtmedel på mattan.

Verkar jag tro.

torsdag 16 maj 2013

Mormor

Den 16 maj 2012 berättade jag för min mormor att jag skrivit klart mitt allra första, hela manus. Det var så viktigt för mig att få säga det eftersom jag visste att hon alldeles, alldeles strax skulle lämna oss. Hon, som var och fortfarande är, en av de allra viktigaste människorna i mitt liv, hade blivit så liten. På sjukhuset tog jag hennes hand och även om hon inte orkade prata så svarade hon mig när jag berättade.

Min mormor hade alltid skrivit. Dikter, noveller,visor, tankar och dagbok som hon under många år  sparat. Som hon framfört eller stoppat undan. Hon var en diktare som lät sina texter rymma allt det där som fanns i henne. Jag minns att jag, när jag var yngre, trodde att hon aldrig var ledsen, arg eller besviken på något. Jag trodde att hon bara var glad och nöjd och precis sådär tillfreds som hon alltid verkade. Det var hon nog ofta, men i skrift finns annat också.

När jag fick veta att de som levt närmast mormor ville att jag skulle få ta hand om hennes texter blev jag vansinnigt stolt. Läste och läste och kunde inte släppa allt det hon skrivit, klippt ut och sparat. Det finns ett helt liv där. Allt det hon känt har hon sparat. Jag har inte dagböckerna men det andra räcker. Jag behöver bara ta fram texterna för att veta att hon finns där. En dag ska jag försöka hitta vägar för att bevara det hon beskrivit men det kräver varsamhet. Det kräver min fulla närvaro för det gör ont. Samtidigt gör det gott. Precis så som livsbekräftande minnen gör.

Min mormor gick bort den 17 maj 2012. Årsdagen är i morgon. Då har vi pyjamasparty för den nyblivna sjuåringen. Jag tror att det är precis vad hon hade velat.

Det enda rätta av Susanne Boll

Den har kommit ut. Idag har hon sin releasefest. Jag har tjuvläst och kommer nog alldeles snart köpa. Tycker jag ni borde också. Klicka på länken för att läsa mer om Det enda rätta av Susanne Boll. Sedan är det bara att klicka hem den. Hur lätt som helst!

onsdag 15 maj 2013

Modersarvet

"Mamma, ibland då blir man bara så där ledsen och vill gråta fast man inte vet varför. Det är lite konstigt."

Och jag önskar innerligt att man kunde censurera de egenskaper man inte vill att ens barn ska ärva.

tisdag 14 maj 2013

När man hade tänkt sig något annat än vad det blev

Tänkte mest berätta att jag inte är så där värst sur längre. Eller magdarrig. Eller arg.
Mest är jag trött.
För att.
Jo, för att. Och nu tycker jag inte man ska läsa mer om man väntar barn eller har ett litet barn som skriker mycket och tänker hela tiden att snart, snart blir det bättre typ när de är två år och sover hela natten.

Jo men. Jag var på väldigt trevlig bokcirkel igår. Kom hem klockan 23.00. Idag sa min man att jag kanske inte borde vara med mer eftersom jag behöver lägga mig klockan 20.00. Hmmmpf!
När man är borta på kvällen tänker man ofta att det är lite skönt för man slipper läggningar och när man kommer hem kan man bara gå och lägga sig för man lägger barn alla andra kvällar och det är jättemysigt men ibland vill man bara slippa.
Kommer innanför dörren och hör:
GNÄÄÄÄÄLL!
Jag ignorerade detta och började plocka ur min väska.
GNÄÄÄÄÄÄÄÄÄLL!GRÅÅÅÅÅÅT!
Nämen vars, man ignorerar inte sådant. I vår säng ligger min man och masserar Lillskrutt med växtvärk.
Jag kommer in.
GNÄÄÄÄÄÄÄLL! GRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅT!
Tuvär. Ingen lust att massera ben och hämta värkmedel och klappa på ryggen och ligga som en apa.
Säger man inte då. Man bara gör. Och gör. Och sedan kan man inte somna efteråt.

Därför. Är jag trött.

söndag 12 maj 2013

Pyttemycket lite lagom galet bläig

Det kan vara så att jag lite, pyttemycket liksom köpte en ny teknisk liten pryl idag. Kan hända att jag gjorde det lite för att få upp humöret och lugna magdarret som dök upp utan anledning idag.
Kan hända att jag tänkte mig att få en liten, superlång egen skrivarstund med den där nya prylen, under eftermiddagen eller kvällen.
Kan hända att jag såg fram emot det typ alltså rätt mycket.

DÅÄRDETFAKTISKTVÄLDIGTMYCKETSKITATTINGENTINGFUNGERARSOMDETSKAMEDNYAGREJJORSOMMANHARGLATTSIGÅT!DETKANTILLOCHMEDHÄNDSATTJAGBLEVPÅIÄNNUSÄMREMOODPÅGRUNDAVDETOCHDETÄRBARABARABARANÅGONANNANSFELOCHDETVÄRSTAÄRATTJAGKOMMERBLIÄNNUMERAIRRITERADNÄRJAGMÅSTERINGAFÖRATTFÅHJÄLPFÖRATTDETHÄRÄRENSÅDANDÄRSAKSOMJAGINTEKANLÖSASJÄLV!

lördag 11 maj 2013

Drömmen om en varm skola

Jag följer Skolvåren på Twitter. Ett fantastiskt initiativ som går ut på att lyfta allt det bra som finns i skolan som en motvikt till allt det dåliga som media visar upp. Skolan har många brister, men man ska inte heller glömma att den har otroligt många styrkor. Under en tid har man diskuterat hur drömskolan ser ut och jag har funderat en del på det där. Det är svårt att tänka utanför ramarna, har jag märkt. Skolan är en väldigt ramstyrd verksamhet som alltid har tagit lång tid på sig för att få till förändringar. Jag sitter fast i lektioner, raster och allt det andra som finns fast förankrat sedan lång tid tillbaka. Det jag däremot har lätt att uttrycka är hur jag vill att man ska bli bemött.

Min dröm är att alla, både barn och vuxna, ska känna att de kommer till en verksamhet som är betydelsefull. En skola där man känner att det man gör, inte bara kan leda till något i framtiden, utan som utvecklar alla individer där och då. Jag tror inte att det måste vara roligt hela tiden men jag tror att man måste känna att det är meningsfullt. Det gäller både de som är anställda och de som går i skolan. För att kunna känna det är det viktigt att hela tiden förstå vad man gör. Om man blir placerad vid uppgifter som ska fyllas i eller förklaras, utan att man vet varför, tappar man fort motivationen. Det kan jag skriva under på. Om vi vuxna i skolan har tappat motivationen så blir det inte bra. Det är ingen statshemlighet direkt.

När vi fick den nya läroplanen blev jag glad. Den är tydlig och den beskriver på ett bra sätt vad som ska behandlas i skolan. Utöver den har vi andra styrdokument att förhålla oss till. Ett av dem är timplanen. Den kan man ansöka om att inte ha, men vårt skolområde använder den. Där finns beskrivet hur många minuter under sin skoltid man har rätt att få undervisning i varje ämne. Jag hade önskat något annat. Om en klass har 25 elever finns det lika många sätt att lära in på. Någon har lätt för en sak och andra för något annat. Jag tror det är bra att det finns reglerat vad som ska läras in men jag önskar att varje lärare fick mandat att fördela tiden över ämnena. På det sättet vore det lättare att få eleverna att nå de mål som finns. Med det menar jag inte att eleverna automatiskt lär sig mer om de får mer tid men jag tror att det skulle vara lättare att få till de metoder som just den eleven behöver.

Det allra viktigaste i min drömskola är att alla som vistas där under dagarna får känna att det finns människor där som tror på och tycker om en. Jag anser att en av mina viktigaste uppgifter som lärare är att tycka om mina elever. En del fastnar mer, av förklarliga skäl, men alla har något man kan tycka om. Att gå till en plats flera timmar om dagen utan att känna att någon tror på att man kan klara det som ska utföras där eller känna att det inte finns någon som tycker om en för den man är, borde vara fruktansvärt. Som vuxen har man större valmöjligheter att byta arbetsplats om så är fallet, men som elev kan det vara en utopi.

Det som slår mig när jag funderar över dessa saker är att inget av det är omöjligt. Faktum är att det mesta redan görs av hundratals, säkert tusentals lärare varje dag. Kanske är just min drömskola något som redan existerar. Att det sedan finns andra, organisatoriska och undervisningsmässiga saker som behöver förändras, det kan jag inte förneka. Där har jag inte tänkt klart men så småningom kanske det inlägget också tar form.

Varning! Mammalycka-inlägg

För sju år sedan låg jag på uppvak. Jag låg där själv och undrade var i hela friden min man och nyfödda dotter tagit vägen. De hade försvunnit några timmar tidigare, efter att hon blivit utplockad ur min mage. Det var ett planerat kejsarsnitt eftersom hon låg i säte. Hela tiden när jag låg där på operationsbordet var jag så lycklig. Personalen var fantastiska och de berättade för mig att de, i princip, slogs om att få vara med på kejsarsnitten. De slog vad om vikt och kön och när hon kom ut var jag så omtumlad av alla känslor att jag glömde bort att titta om det var en flicka eller pojke. Det var inte viktigt.

Oron när de inte kom till mig på uppvaket förstärktes över att även personalen verkade oroade. Helt i onödan, skulle det visa sig. Det enda som hänt var att min man blivit placerad med dottern under en värmelampa. Och blivit bortglömt. Han var precis lika full av känslor som jag och vågade inte röra sig av rädsla för att något skulle hända. Till sist blev han hittad och flyttad ned till mig.

Den där underbara lilla varelsen som kommit ur mig var det vackraste jag sett. Trots att hennes huvud var mer än lovligt tillknövlat efter att ha suttit fast under mitt revben och att hennes ben var böjda uppåt så mycket att hon inte gick att mäta ordentligt, så fanns det ingen vackrare. Jag kan se idag, på bilderna, att hon ser rätt bucklig ut, men jag såg inte det då.

En vecka senare fick hon skena för höfterna. Jag var förkrossad och trodde aldrig hon skulle kunna gå, men insåg rätt snart att det inte var någon fara. Faktum är att det var ganska praktiskt. Inte minst insåg jag det efter sex veckor när de plockade bort skenan och jag skulle hålla ordning på hennes ben själv.

Idag fyller hon sju. Huvudet är inte det minsta buckligt längre och benen kan hon räta ut lagom mycket. Hon är den vackraste, underbaraste sjuåring jag vet och idag ska jag njuta extra mycket av henne.


Riktigt så här vig är hon inte längre.
Och bilden är ett foto med mobilen från datorn eftersom uppladdningen inte vill fungera!!!!!!!!!

fredag 10 maj 2013

En bra bok

Jag läser just nu Moderspassion av MajGull Axelsson. Den är fantastiskt skriven. Språket är av den där sorten jag avundas. Den där sorten som gör att jag tänker lägga ner mitt eget skrivande eftersom det aldrig kommer kunna bli så där. Berättelsen driver framåt och intrigen är grundligt utformad. Karaktärerna är tydligt utarbetade och man lär känna dem direkt. En mycket bra bok. Men.

Något gör att jag inte längtar efter att gå och lägga mig och läsa. Att jag inte har det där suget efter att veta vad som ska hända. Jag tänker inte på boken under dagarna och skulle jag beskriva den vet jag inte riktigt vad jag skulle säga. Än så länge har jag läst en tredjedel. Det går lätt att komma framåt men innehållet väcker inga funderingar alls. Ändå förstår jag att det är just vad författaren vill.

Jag skulle förmodligen hålla med vem som helst om att det här är en bra bok. Ändå betyder den ingenting för mig. Ska bli spännande att se om jag ändrar mig senare i boken. Jag återkommer.

måndag 6 maj 2013

Det är lag

Man måste drömma sig bort en dag som denna.
Om någon vill nå mig är det inte säkert jag hör. Jag befinner mig någon helt annanstans.





söndag 5 maj 2013

Den underbara helgen del 2

Det finns de som man tror att man tappar. Som man tror att man aldrig mer kommer kunna hitta igen. De där som man hade alldeles, alldeles intill under lång tid men som sedan gled bort. Långsamt eller fort, för att sedan finnas bara i periferin. Som man ibland inte tänker på alls men som då och då dyker upp. De där som man saknar att ha intill sig eftersom det gav så otroligt mycket när de fanns där. De där man sörjer att de är borta. Jag har, säkert precis som de flesta andra, flera sådana människor. Idag hittade jag en av dem. Igen. Och jag är så glad för att jag gjorde det.

När jag var sexton började jag gymnasiet utan någon av mina kompisar. De valde annat än mig och nog var det nervöst. Det fanns en tjej där som jag visste namnet på eftersom hon var kompis till en kompis kompis. Vi hittade varandra nästan direkt. Stöttes och blöttes under många långa fikastunder när Hamncaféet var mer intressant än lektionerna. Hon blev en vän som drog mig åt alla möjliga håll. Som stöttade och puffade mig mot saker jag förmodligen aldrig vågat annars. Jag vill gärna tro att jag puffade henne också ibland, men det är hennes kraft jag minns mest. Vi höll ihop och var rätt lika varandra men också rätt olika.

Så hände egentligen ingenting mer än livet. Hon gick åt ett håll och jag åt ett annat. Och där någonstans blev hon en sådan jag tappade. Jag tror inte det var något aktivt val utan bara något som blev, åtminstone från min sida.

Hon har funnits i den där periferin men så fick jag se att hon var i min stad i helgen. Och skickade ett förslag att ses. Hon pressade in mig i ett späckat schema och i morse tog vi en frukostfika. När jag lämnade henne vid tåget var jag varm. Vi är fortfarande rätt lika. Och rätt olika. Jag tycker fortfarande om henne. Det kan man säga, även efter att bara ha setts en dryg timme, när man inte tycker det är något konstigt i samtalet. Ni vet, man avhandlar barn, jobb och boende på fem minuter och sedan kan man prata som vanligt igen. Sådär som vanligt som när man var sexton, även om man har alldeles helt andra tankar nu.

Jo, jag har slutat vara sur nu.

Dessutom har jag fått hem två ungar som jag längtat efter helt galet mycket. Och så har jag inte skrivit men, nog så viktigt, närt mina författardrömmar. Och så har jag fixat i växthuset.

lördag 4 maj 2013

Den underbara helgen

Jag har verkligen sett fram emot att vara ensam den här helgen. Barnen utlånade till mormor. Fest på fredag. Mannen på fiske under dagarna. Jag gör det jag vill. Jag skriver. Jag äter goda saker jag är sugen på. Jag njuter av ensamheten.

Och så.

Jättekul fest på fredagen. Jag längtar efter barnen. Jag får inget gjort. Jag skriver inte ett ord. Jag äter för många saker som är goda och jag är sugen på. Jag gör inte alls det jag vill. Jag vet inte vad jag vill. Jag blir sur.

Sedan blir jag sur för att jag surar och så tänker jag att det är bättre att gå och lägga mig och så vet jag att jag kommer ångra i morgon att jag surade idag.

Aldrig nöjd.

torsdag 2 maj 2013

Det gick

Inte alls som jag tänkt.
Ibland önskar jag att jag hade lite mer vinnar-takter i mig.
Typ "Nu ska de allt få se!"
Eller "Ingen lathet vinner över mig!"
Eller varför inte "Nu jäklar!"

Förresten, den sista har jag. Alldeles nyss tänkte jag " Nu jäklar tar jag mig en bulle."
Innan dess tänkte jag " Jag hinner jäklar åka och hämta böckerna jag fått."

Jag är inte riktigt nöjd med det där jäklarnet. Däremot med det här. ( Bullen är redan slut)

Jag hade tänkt smyga

Men om jag basunerar ut finns väl ingen återvändo.
Det är den nedre bilden som är anledning till den övre.
Båda är lika tråkiga.
Men den nedre kan försvinna om jag använder den övre.

Och nej. Det är ingen bebis i den nedre.