Tröttheten tränger sig ända in i märgen. In i varje liten del av kroppen och jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig.
Jag är trött för att jag är jag och vill så mycket hela tiden. För att det är kul att läsa, att skriva och att surfa. För att terminen är på upphällningen och eleverna också är trötta och kräver att man håller i dem lite extra. För att det alldeles snart kommer en ny termin där jag ska möta nya elever som jag just nu håller på att lära känna. För att mina egna barn också är trötta. För att det är så ljust ute så jag omöjligt kan lägga varken mig eller barnen i tid så ofta som jag önskar. För att det är vår och alla människor fyller år. För att jag vill göra fint både inne och ute. Jag är så trött och då kan jag inte värja mig.
Plötsligt är min själ som en torr svamp, trots att den egentligen redan är full. Alla dessa människor, långt borta eller nära, som får jobbiga besked, som får sina hem bortblåsta, som inte orkar med, som berättar att de inte klarar mer. Alla de som är övergivna barn, som är ledsna, hungriga, rädda eller bara helt slut. Alla de läser jag om, lyssnar jag till och tänker jag på. Det går inte att stoppa. Trots att jag borde fokusera på mig själv. Och i de ledsnaste stunderna undrar jag om jag är på väg igen.
Det är jag inte. Det finns skillnader. De är många och tydliga. För mig. Det räcker. Då är det okej att vara lite svampsjälad ibland. Kanske är det till och med lite nyttigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar