Oron när de inte kom till mig på uppvaket förstärktes över att även personalen verkade oroade. Helt i onödan, skulle det visa sig. Det enda som hänt var att min man blivit placerad med dottern under en värmelampa. Och blivit bortglömt. Han var precis lika full av känslor som jag och vågade inte röra sig av rädsla för att något skulle hända. Till sist blev han hittad och flyttad ned till mig.
Den där underbara lilla varelsen som kommit ur mig var det vackraste jag sett. Trots att hennes huvud var mer än lovligt tillknövlat efter att ha suttit fast under mitt revben och att hennes ben var böjda uppåt så mycket att hon inte gick att mäta ordentligt, så fanns det ingen vackrare. Jag kan se idag, på bilderna, att hon ser rätt bucklig ut, men jag såg inte det då.
En vecka senare fick hon skena för höfterna. Jag var förkrossad och trodde aldrig hon skulle kunna gå, men insåg rätt snart att det inte var någon fara. Faktum är att det var ganska praktiskt. Inte minst insåg jag det efter sex veckor när de plockade bort skenan och jag skulle hålla ordning på hennes ben själv.
Idag fyller hon sju. Huvudet är inte det minsta buckligt längre och benen kan hon räta ut lagom mycket. Hon är den vackraste, underbaraste sjuåring jag vet och idag ska jag njuta extra mycket av henne.
 |
| Riktigt så här vig är hon inte längre. Och bilden är ett foto med mobilen från datorn eftersom uppladdningen inte vill fungera!!!!!!!!! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar