onsdag 27 februari 2013

Man skulle kanske byta

Så tappar jag tron. Jag vet att det händer när jag inte skrivit något på länge. När jag inte hunnit tänka på det jag skrivit. När jag inte ens haft tid eller ork att öppna dokumenten där mina ord finns. Det är då jag läser alla andra som skriver. Som publicerar och publiceras.Alla som skriver i sin ensamhet. Med en timme eller fler där endast berättelsen existerar.

Då tänker jag att det aldrig kommer gå. Att det som finns där inte är värt att lägga tid på ( om den någonsin kommer dyka upp). Då tänker jag att jag ska börja med något annat. Något som inte är upp till andra att bedöma. Som jogging eller inreda mitt hem.

Fast det vet jag väl, att det aldrig skulle gå. Så jag fortsätter plåga mig själv tills jag kan ta mig den där tiden igen. Även om det känns långt bort just nu.

tisdag 26 februari 2013

Stackars barn

Det här med att tårarna kommer så fort mina barn klarar något.

Jag kommer bli den pinsammaste mamman. Av alla.

måndag 25 februari 2013

Hej då Karl Ove

Nu ger jag upp. Jag har kämpat mig igenom 383 sidor. Det kan vara då att de sista 50 skummades en del. De sista 60 struntar jag i.

"Min kamp" är inte en bok för mig. Den är beskrivande, detaljrik, analyserande och långsam. Jag är tveksam. Om man utger sig för att skriva en självbiografi ska man vara ärlig. Karl Ove kommer ihåg varje andetag, varje ögonkast och varje tanke han haft sedan han var barn. Dessutom skriver han att han inte har en enda dagbok kvar från sina första 25 år. Det går inte ihop i mitt huvud.

Jag kan förstå att han har tvetydiga känslor för sin far. Jag kan se den inre utveckling han går igenom och jag kan förstå att man vill skriva om den. Däremot förstår jag fortfarande inte storheten i det han skrivit.

Därför räcker det nu. Dags för nästa bokcirkelbok. "Jag skulle aldrig ljuga för dig."

söndag 24 februari 2013

Ibland så

Det händer rätt ofta att man ser någon som gör något bra. Någon som är extra trevlig. Någon som är proffsig på jobbet. Någon som anstränger sig för att andra ska ha det bra. Ofta håller jag tillbaka det jag tänker då. Tyvärr.

Idag gjorde jag det inte. Jag berättade för den där tjejen hur otroligt duktig hon var på sitt jobb. Att jag sett hur hon tog hand om alla, såg vad de behövde och pratade med alla.

Leendet. Leendet jag fick var värt mycket. Man borde göra det oftare.

lördag 23 februari 2013

Min nya sport

Storskruttan har varit på discobowling och fått tre Sparrows.

Jag ska nog också börja spela discobowling.

fredag 22 februari 2013

Saker jag inte fattar

Vinter.
Vintersport.
Vad det är för fel på att gå och lägga sig.
Varför somliga blir provocerade av att andra tycker man ska bry sig om alla människor, oavsett ursprung.
Hur godis hoppar in i munnen fast man inte vill.
Hur man ska förklara för somliga att de tränger sig innanför ens komfortzon.
Minusgrader.
Var alla våra kläder tagit vägen.
Varför det är underbart att vara uppe sent när man är barn, fast man är aptrött.
Varför jag inte går och lägger mig.

torsdag 21 februari 2013

Oj

Ikväll är det lycka. Nu går jag och lägger mig med allt som kom i brevlådan i dag.

onsdag 20 februari 2013

När man inte vet vad man gjort

Ni vet när man drar ner byxorna och det ramlar ut en torkad ostbit på golvet?

Nähä!

tisdag 19 februari 2013

Min eviga, nyfunna längtan

Häromveckan gick vår torktumlare sönder. Den slutade helt sonika snurra. Blåsa varmluft kan den, men det hjälper föga när endast de översta delarna av kläderna blir torra och varma.

Tjohoo!, tänkte jag. För jag tycker tydligen det är kul att köpa ny torktumlare. Nu har jag insett att vi klarar oss utan.

Igår lät vår kyl konstigt. Dessutom var den varm istället för kall inuti. Där det brukar frysa rann det nu vatten.

Tjohoo!, tänkte jag. För jag tycker tydligen det är kul att köpa ny kyl. Sedan började den fungera igen.

Ähum. Funderar nu över om man kan ha sönder dem själv. Sådär så att ingen (ja, jag menar maken) märker det. För plötsligt har jag ett stort sug efter att köpa nya, stora, viktiga saker till huset.

Diagnos på det?

Bokvår

Det kommer bli en bra bokvår. Jag vet. Tre tjejer som jag träffat. Som är trevliga. Som är duktiga på att skriva. Som ger ut böcker i vår.

Först: Simona Ahrnstedt. som jag typ träffat och nästan hunnit prata med innan vi blev avbrutna. Sedan har jag stalkat henne med meddelanden om hur mycket jag gillar hennes böcker. Nu kommer nummer tre.

De skandalösa

Sedan: Susanne Boll som jag träffade första gången på Häringe slott när vi båda deltog i Read-retreat. Jag köpte då hennes första bok " Morgongåvan" och läste när jag kom hem. Nu kommer nummer två som har det häftigaste omslag jag sett på länge. Lovar gott!

Det enda rätta

Sist: Pernilla Alm vars bok nu kommer i pocket. Pernilla träffade jag också på Häringe, sedan har vi setts på några skrivarkurser efter det. Och så fick jag äran att vara med på hennes releasefest för "Alltid du"

Alltid du

Så köp nu! Eller så fort de kommer ut, såklart.

måndag 18 februari 2013

Berätta för mig

En av de böcker jag nu läser i en av de bokcirklar jag plötsligt blivit medlem i(Ja, nu är det mer än en. Hur gick det till?), är Min Kamp av Knausgård. Jag har läst tusen artiklar om denne man. Läst lika många recensioner och alla säger samma sak.

Boken är fantastisk. Den är nyskapande. Den beskriver något förunderligt. En barndom olik andras. Berättarrösten är unik. Man slukar den och vill bara ha mer. Karl-Ove Knausgård är ett geni.

Jag har nu läst hälften och väntar. Jag väntar på det där banbrytande. Det där som ska kännas unikt. Det där som ska göra hans uppväxt till något som de flesta inte upplevt. Jo, jag kan väl se att hans far är lite knäpp. Men allt det andra saknas. Man ska inte döma en bok innan den är slut. Typ. Och jag får väl karva mig igenom resten. Det kanske kommer då, det där jag väntar på.

Och om någon vet om det gör det så kan ni väl, med en liten röst tala om det. Jag vill verkligen veta.

söndag 17 februari 2013

Alla dessa frestelser

De kommer som nyhetsbrev på mailen. Som uppdateringar på Facebook, Twitter och i olika bloggar. I alla affärer finns de. På tv pratas det. I brevlådan dimper reklambladen ner.

Gaaahhhhhh!

Jag kan inte värja mig.
Snart drunknar jag i dem. Alternativt tar pengarna slut så vi svälter ihjäl.

Böckerna blir min död.

lördag 16 februari 2013

Frisk

På lördagens morgon vaknade hon feberfri. Hon var frisk! I hennes kropp sjöd lusten. Lusten att städa, handla och laga mat.

Hon stannade upp.

Var hon verkligen frisk?

fredag 15 februari 2013

Sanningen

Jag ligger i sängen och känner mig rätt sunkig. Feber för tredje dagen, huden lätt glåmig och halsen värker. Benen är lite svaga. Så kommer hon in till mig, det där lilla hjärtat som nyss kommit hem från förskoleklassen. Kramar om mig och smeker mig mjukt över händerna.

"Här mamma, är musklerna."

Så tar hon tag i min hud på översidan av handen.

"Det går att göra så här för att du har krympt. Det gör man när man blir gammal."

Iväg hoppar hon, pigg och glad. Kvar ligger jag, gammal och krympt.

I går var jag uppgiven

... nu känner jag mig mest förbannad!

Framförallt över det faktum att man inte tror att lärare idag förmedlar de bedömningar man gör genom skriftliga omdömen. För att man tror att ett betyg skulle göra att eleverna fick reda på om de inte når målen tidigare.

Ja. Jag vet att det finns skolor där de skriftliga omdömena inte är tillräckligt utvecklade. Där de inte alls används för att leda eleverna framåt. Där man inte alls pratar om förmågor eller på vilket sätt dessa kan utvecklas. Men. Men. Men. Tror man verkligen att man når de skolorna genom att låta bedömningarna ske genom en bokstav? Kommer det att medföra tidigare samtal om hur man anser att vissa elever inte kommer nå målen?

Hos oss har vi lagt enormt mycket tid på att sätta oss in i den läroplan som kom 2011. Vi har gjort matriser som riktas mot kraven i år 3 och 6. Vi har diskuterat hur vi ska uttrycka oss i omdömen och vi har haft experthjälp för att nå bra resultat. Jag vet att vi uppmärksammar de som behöver stöd i tidig ålder. Vet också att det finns många andra skolor som gör detsamma.

När jag ser att en elev inte når upp till den förväntade kravnivån i något ämne måste jag vända mitt tänk. På vilket sätt kan denna elev utveckla denna förmåga? Många gånger måste jag hitta en annan väg. Det är mitt jobb. Jag vet dessutom att det finns tusentals andra lärare i Sverige som gör samma sak.

Frågan nu är: varför tror inte regeringen det?

torsdag 14 februari 2013

Hurra?

Idag kom ett förslag. Och jag undrar lite hur det var tänkt.

" Jag vet! Vi gör tvärtemot vad alla lärare vill. Ger dem lite mer administrativa uppgifter och ser till att de får pressa sina elever med fler prov. Så låter vi dem sätta betyg även på de yngre eleverna. Det gör vi. Så blir det lite debatt och alla som håller med oss kommer att se att nu vill vi minsann ha hårda tag!"

Jag gillar att ge mina elever prov ibland. Men ett prov är så mycket mer än att kryssa i rätt svarsalternativ. Ett prov kan vara att få ta fram sina texter och lyfta det man tycker är viktigast. I en bild. I ett samtal. Eller en text. Ett prov kan också vara att spela upp en teater eller att få visa något för någon annan. Dessutom kan elever visa samma kunskaper på olika sätt.Nu ska vi få fler nationella prov. Som har mycket tydliga instruktioner hur de ska genomföras.

Jag har gillat de skriftliga omdömena. Tyckt de fått oss, lärare i de yngre åldrarna, att bedöma eleverna mer professionellt. Både föräldrar och elever vet nu vad jag förväntar mig av dem, vad de kan och vad de behöver utveckla. Det kan vara bara jag som utvecklats så, men jag tror inte det. Nu ska vi sätta betyg.

Läxor ger jag sällan. När jag gjorde det, för några år sedan, var de ofta illa genomtänkta, kom tillbaka från mindre än hälften av eleverna och dessutom kunde jag ibland se att någon annan fyllt i dem. Det finns bra läxor men de där slentrianmässiga som har som enda syfte att vara just läxa, de kan man slopa. Nu ska vi ge fler läxor. Eftersom eleverna behöver bli bättre.

Mitt i allt detta har ett annat förslag lagts fram för några månader sedan. Nej förresten, jag tror till och med det var ett löfte. Den administrativa bördan ska minskas för lärare.

Just nu känns det där jobbet jag älskar, att få undervisa och hjälpa elever framåt i sin utveckling av de förmågor som läroplanen beskriver, med hjälp av utmanande och roliga lektioner långt bort.

Kanske har jag fel. Tyvärr tror jag inte det.

onsdag 13 februari 2013

Som jag längtat

Jag har ett tag känt det som att jag behöver gråta till någon film eller bok eller så. Bara för att jag måste. För att det är något skönt med det. Tårarna på kinderna och känslan efteråt. Idag kom allt. Jag har gråtit till:
* Lyxfällan
* Grey's anatomy
* sms
* min feber
* Desperate housewives
( Ja, jag skäms över den sista.)
I morgon tänker jag inte gråta mer. Nu får det vara klart för ett tag.

6, 17, 34

Är ingen mystisk, hemlig kod.

Det är de år i mitt liv jag haft hög feber. Nu ligger jag och grinar till lyxfällan och tycker synd om mig själv. Återkommer när jag orkar tänka klart en hel tanke.

tisdag 12 februari 2013

Tankar om tankar

Gör ni också så? Kommer ihåg saker ni sagt för länge sedan. Sådant där som man inte är säker på hur det landade. Sådant där som man är säker på att man sårade med.

Jag gör det. Fortfarande kommer jag ihåg kommentaren jag sade till min klasskompis i nian. Den där som helt säkert sårade. Som jag bara sa för att min osäkerhet var så stor. Jag undrar ibland om han kommer ihåg. Eller om han ens hörde. Förhoppningsvis har han ingen aning.

Eller saker man uttrycker på nätet. I kommentarer eller inlägg. En del av dem förföljer mig. Jag är ingen oskyldig ängel men om jag ska säga något till någon vill jag göra det på riktigt. Så att man kan prata klart och få förklara sig ordentligt.

Ibland tänker jag att jag överskattar mina ords betydelse. Att det jag säger ändå går obemärkt förbi. I nästa sekund är jag övertygad om att det inte är så.

Är andra så här? Eller är det bara jag?

söndag 10 februari 2013

Första gången

Det var en varm sommardag, den där första gången jag insåg det. Jag var kanske femton, sexton år och skulle fika hos farmor och farfar. Farmor hade gjort i ordning fikabrickan inomhus och det fanns sådär gott kaffebröd som de alltid hade. Vi skulle sitta på deras uteplats och när vi gick ut på balkongen för att ta den branta trappan ned bad hon mig att ta brickan.

Jag minns att hon skojade om det. Att nu var de så gamla att det var jag som fick hjälpa dem istället för tvärtom. Och jag skrattade med. Men det var då det slog mig för allra första gången. De kommer bli gamla. De kommer behöva hjälp.

Jag inser att det är ganska ovanligt att vara trettiofem och fortfarande ha kvar tre av fyra av sina far-, och morföräldrar. Men det hjälper inte. Tanken på att de kommer att försvinna gör inte mindre ont. Och även om jag med förnuftet vet att de behöver min hjälp nu är inte känslan där. Jag blir fortfarande barnbarn när jag träffar dem. Helst skulle jag vilja krypa upp i knät på morfar eller be farmor om hjälp med något. Även om det var längesedan jag gjorde det.

En del känslor är starkare än förnuftet. Och det kanske inte gör något.

torsdag 7 februari 2013

Planen

Planen var att någon skulle ringa/ skriva/berätta för mig att jag varit en sådan fantastisk mor/ hustru/ lärare att jag nu fick ledigt i tre veckor. Under dessa veckor hade jag planerat obegränsat med pengar och tid.

Det har inte hänt.

onsdag 6 februari 2013

Oj då!

Plötsligt kom jag med i en bokklubb. Nu måste jag visst köpa fler böcker. Nu måste jag dessutom läsa dem. Nu måste jag dessutom träffa andra och diskutera böckerna.

Oj vad det är synd om mig!

tisdag 5 februari 2013

Man vill ju vara med

Jag har varit där. Är där ibland. Precis som jag tror de flesta människor är. I osäkerheten. I det där landet där man inte riktigt förstår varför man inte är med. Inte utanför men inte heller inbjuden. Och man fattar att  man missar något.

Jag har haft fantastiska diskussioner med mina treor idag. Om likabehandlingsplanen vi har på skolan. Som behandlar bland annat diskriminering och kränkningar.Likabehandlingsplanen som inte bara handlar om skolan. Den handlar om hela livet. Det är inga lätta saker att förstå. Inte för en nioåring. Inte heller för en snart trettiofemåring. Gränserna är så otydliga. Känslorna också ibland. Vissa gånger är de, tvärtom, väldigt tydliga men väldigt svåra att hantera. Vad får man göra? Vad får man inte göra? Att svara rätt är fel. Att alltid göra detsamma är svårare.

Jag vill inte såra eller utesluta eller behandla någon illa. Säkert gör jag det ändå ibland. Vissa gånger genom att göra något. Andra gånger genom att inte göra det. Jag hade många funderingar efter diskusionen idag och jag vet att många av eleverna hade det också eftersom de inte ville avsluta. Det är de gångerna jag önskade att jag inte hade annat inbokat på eftermiddagen.

Så kom jag hem. Hade en stund över och läste lite bloggar jag gillar. Hamnade hos Pernilla Alm som skriver om saker som i allra högsta grad har med det här att göra. Gör det du med.

Det är, många gånger, samma sak att vara nio år eller snart trettiofem eller (som jag tror) femtiofem.

Man vill ju vara med.

måndag 4 februari 2013

Vad jag gör

Jag kan bara inte bestämma mig. Här är mina alternativ:

1. Bejakande. Jag känner mina lustar. Erkänner dem och låter dem blomma ut.

2. Regrederad. Mitt tonåriga jag hade gjort detsamma i smyg.

3. Fruktansvärt äcklig. Jag vet bad jag kommer tänka snart. När det är över.

Vad jag gör?
Äter gräddad mördeg. Bara för att jag blev så sugen.

söndag 3 februari 2013

Hon pratar med mig

Det kan vara så att man bara ska ha ett projekt på gång i taget. Att man kan tänkas blanda ihop karaktärerna när man skriver på flera saker. Att man kanske tappar fokus och inte riktigt får till den där röda tråden.

Men det hjälper inte. Jag var tvungen att börja skriva om den där tjejen. Det finns så mycket som hon vill ha sagt. Hon har redan berättat 1066 ord för mig. Helst vill hon säga mer men just nu måste jag tyvärr göra lite annat. Kanske sedan ikväll, när alla gympapåsar är packade, alla lektioner planerade, alla barn är lagda och all tvätt är sorterad. Då får hon prata igen. Om jag orkar.

Det finns en tjej

Det finns en tjej som inte lämnar mig ifred. Hon går i femman och tillhör de där som ingen vill vara ihop med. De där som inte har allt det där som andra har. De där vars mamma inte alls skäms för att hon köper alla kläder på Coop. Jag hör hur hon pratar. Jag känner hennes oro. Jag drömmer hennes drömmar.

Henne kommer jag snart bli tvungen att släppa in i min dator och ut ur mitt huvud.

För sakens skull, så att ingen börjar undra ska jag väl också berätta att hon är helt uppdiktad.

lördag 2 februari 2013

Bye, bye 50

Nu har jag sagt adjö. Lämnat Ana och Christian. Jag låter dem leva vidare utan mig nu. Och det är nog tur för jag är rätt trött på dem.
Så här:
Jag blev positivt överraskad av ettan, Femtio nyanser av honom. En berättelse med driv och som jag nu, i efterhand, tycker har en ganska spännande intrig när det gäller maktspel. När den var slut ville jag ha mer.

I tvåan, Femtio nyanser av mörker, tappade relationshistorien fart. Det blev många upprepningar av händelser och dialoger och faktiskt ganska tjatigt. Det tyckte nog EL James också eftersom hon var tvungen att kasta in lite dramatik jag kunnat vara utan. När den var slut ville jag ändå ha mer, om inte annat för att det vore trist att bara läsa två av tre.

När jag började läsa trean, Femtio nyanser av frihet, tappade jag fart. Fortfarande ville jag veta mer men det räckte med ett kapitel i taget. Den här delen hade kunnat vara oskriven. Jag fattar att yttre händelser var tvunget att komma till för att man skulle förstå hur personerna känner, men det bli för mycket. Dessutom spyr jag över att allt blir så stereotypt. Det hade kunnat bli intressantare med en del andra vändningar.

Summa summarum: jag är glad att jag läst, serien är god underhållning. Jag tycker ni ska testa. Punkt.

Förresten, inte riktigt punkt, jag ljög i början. Jag har några sidor kvar. De är sist, efter prologen. Det kan hända att jag skiter i dem.

Sådant som stannar

Precis innan jag lade mig igår dök en dikt upp i huvudet. Jag kunde hela trots att jag inte läst den på flera år. Det var dikten Sid Vicious skrev till Nancy Spungen efter att hon dött. Ingen storslagen sådan, men vacker i sin enkelhet.

Jag läste "Inte som andra döttrar" första gången när jag var 12-13 år. Älskade den från första stund. Grät, förfasades och grät igen. Med en ung tonårings logik drömde jag lite om att vara Nancy. Fast ändå inte. Trots allt var det liv hon levde otroligt skrämmande.

Den boken är en av dem jag aldrig skulle göra mig av med. Den har gulnade sidor och pärmarna har lossnat. Jag vet alltid precis var jag har den och jag tänker på den ibland.

Däremot har jag inte läst den som vuxen. Det vågar jag inte. Jag är rädd för att den bild jag har av boken skulle förstöras. Istället bär jag med mig känslan. Och så sniffar och klappar jag lite på boken ibland.

fredag 1 februari 2013

Det har jag inte. Än.

Jag. Har. Faktiskt. Inte. Slängt. En .Enda. Pet shop. Inte. Ens. De. Pytteminstaste. Små. Skallrorna. Eller. Napparna. Eller. Bollarna. Eller. Vad. I. H-vete. Det. Där. Är.

Men snart kommer jag göra det. Ska bara bli lite mer jag-vägrar-städa-upp-efter-skruttarna-det-får-de-banne-mig-göra-själva-mamma först.

I mina drömmar.

Bättre än blommor och choklad

Den här veckan har jag inte orkat skriva.
Inte orkat tänka.
Knappt orkat prata.
Just nu är jag slut. Kapput. Fredagsutmattad mer än vanligt.
Det blir så ibland.

Därför kom det en liten tår när jag fick en present. En sådan där som funnits i huvudet ett tag men som fått vänta. Vänta för att jag kanske egentligen inte behöver fler skrivarböcker. Nu fick jag den ändå.
Av min man som kanske inte riktigt förstår konsekvenserna av att uppmuntra mitt skrivande. Eller också kanske han bara vill göra mig glad. Jag väljer det senare.