Så tappar jag tron. Jag vet att det händer när jag inte skrivit något på länge. När jag inte hunnit tänka på det jag skrivit. När jag inte ens haft tid eller ork att öppna dokumenten där mina ord finns. Det är då jag läser alla andra som skriver. Som publicerar och publiceras.Alla som skriver i sin ensamhet. Med en timme eller fler där endast berättelsen existerar.
Då tänker jag att det aldrig kommer gå. Att det som finns där inte är värt att lägga tid på ( om den någonsin kommer dyka upp). Då tänker jag att jag ska börja med något annat. Något som inte är upp till andra att bedöma. Som jogging eller inreda mitt hem.
Fast det vet jag väl, att det aldrig skulle gå. Så jag fortsätter plåga mig själv tills jag kan ta mig den där tiden igen. Även om det känns långt bort just nu.
Glöm alla andra. Skriv för att du måste :-)
SvaraRadera