Det var en varm sommardag, den där första gången jag insåg det. Jag var kanske femton, sexton år och skulle fika hos farmor och farfar. Farmor hade gjort i ordning fikabrickan inomhus och det fanns sådär gott kaffebröd som de alltid hade. Vi skulle sitta på deras uteplats och när vi gick ut på balkongen för att ta den branta trappan ned bad hon mig att ta brickan.
Jag minns att hon skojade om det. Att nu var de så gamla att det var jag som fick hjälpa dem istället för tvärtom. Och jag skrattade med. Men det var då det slog mig för allra första gången. De kommer bli gamla. De kommer behöva hjälp.
Jag inser att det är ganska ovanligt att vara trettiofem och fortfarande ha kvar tre av fyra av sina far-, och morföräldrar. Men det hjälper inte. Tanken på att de kommer att försvinna gör inte mindre ont. Och även om jag med förnuftet vet att de behöver min hjälp nu är inte känslan där. Jag blir fortfarande barnbarn när jag träffar dem. Helst skulle jag vilja krypa upp i knät på morfar eller be farmor om hjälp med något. Även om det var längesedan jag gjorde det.
En del känslor är starkare än förnuftet. Och det kanske inte gör något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar