Nu har jag sagt adjö. Lämnat Ana och Christian. Jag låter dem leva vidare utan mig nu. Och det är nog tur för jag är rätt trött på dem.
Så här:
Jag blev positivt överraskad av ettan, Femtio nyanser av honom. En berättelse med driv och som jag nu, i efterhand, tycker har en ganska spännande intrig när det gäller maktspel. När den var slut ville jag ha mer.
I tvåan, Femtio nyanser av mörker, tappade relationshistorien fart. Det blev många upprepningar av händelser och dialoger och faktiskt ganska tjatigt. Det tyckte nog EL James också eftersom hon var tvungen att kasta in lite dramatik jag kunnat vara utan. När den var slut ville jag ändå ha mer, om inte annat för att det vore trist att bara läsa två av tre.
När jag började läsa trean, Femtio nyanser av frihet, tappade jag fart. Fortfarande ville jag veta mer men det räckte med ett kapitel i taget. Den här delen hade kunnat vara oskriven. Jag fattar att yttre händelser var tvunget att komma till för att man skulle förstå hur personerna känner, men det bli för mycket. Dessutom spyr jag över att allt blir så stereotypt. Det hade kunnat bli intressantare med en del andra vändningar.
Summa summarum: jag är glad att jag läst, serien är god underhållning. Jag tycker ni ska testa. Punkt.
Förresten, inte riktigt punkt, jag ljög i början. Jag har några sidor kvar. De är sist, efter prologen. Det kan hända att jag skiter i dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar