tisdag 15 december 2015

Man får se det från den ljusa sidan

Det var tur att jag inte släppte alla de där tårarna efter helvetesmorgon, terminsslutsutmattning, glömda instrument, väldigt snabbhämtade instrument och vackra luciasånger bland människor som var totala främlingar.

Nu har ju de (flesta) föräldrarna i storskruttans klass sett mig i andra tillstånd tidigare. Mer sansade sådana. Utan tårar. Och för att ingen ska tro något annat så var det också bara tårar. Och de var rätt sansade. 

Det ska bli hysteriskt skönt att vara ledig snart. Om någon undrar.

torsdag 3 december 2015

Bra spartips

I går kunde jag inte skriva. Idag är listan längre. Jag kan inte laga mat, skriva, städa, vara snygg, träna eller ha karaktär.
OCH JAG KAN DEFINITIVT INTE RIDA!

Ända sedan jag flög av hästen för två månader sedan, har jag varit rädd. Först kunde jag inte rida för att jag hade för ont, sedan red jag två gånger och var så rädd att träningsvärken kom sig av att jag spänt mig och idag var jag inte så rädd men jag kan ingenting. Jo, åka häst kan jag. Så nu får jag väl ta mig runt på diverse marknader och rida ponnyridning med ledare då. Det kanske jag kan. Dessutom blir det mycket billigare.

Då säger vi så då.

onsdag 2 december 2015

Tro't eller ej men det tar sig (nog)

I två dagar har jag nu stirrat på den där skärmen. All skrivlust som skulle skölja över mig när jag till sist hade tid, lyckades definitivt inte hitta in i mig. Jag har stirrat. Jag har klickat på något gammalt projekt. Jag har öppnat ett nytt dokument. Och inget, INGET, har hänt.

Att tro sig vara en skrivande människa och sedan inse att man inte kan ett skit, det är liksom lite nedtryckande. Och eftersom det är det har jag dessutom hjälpt mig själv på traven och påmint mig om de där gångerna jag fått höra: "Nej, du har något men det räcker inte."

Och eftersom jag har något har jag åter öppnat skiten jag redan skrivit gör att se om det kan förbättras lite men det kan det ju fan inte för det är så dåligt så istället surfar jag runt på Facebook och bloggar och läser om hur lyckade alla andra är. Och så är jag skitavundsjuk på att de är så bra och så intalar jag mig att det är de för att...( infoga valfritt alternativ) och sedan gråter jag nästan. Dels för att jag är elak och orättvis och dels för att jag blir så bedrövligt martyrisk när jag har för mycket tid för mig själv.

Sedan stänger jag av datorn och läser istället. Om riktiga människor i svunnen tid. Och en liten tanke börjar formas. 

Efter det surfar jag lite (mycket) och får syn på en recension som gör min dag. Den är konstruktiv och upplyftande och jag läser den om och om igen.

Och nu gör jag det här.

måndag 30 november 2015

Den fruktansvärda skolan och dess bortskämda elever som inga pedagoger fått utbildning att klara av

Idag har jag gått i förskoleklass och fritids. När vi kom hem vid tretiden var jag helt slut och efter en stund somnade jag sittandes. Det är intensivt att vara sex år, vill jag lova.

Vad jag ännu mer kan lova är att det är lyxigt att vara sex år i Sverige och få delta i den fantastiska verksamhet som bedrivs av de pedagoger som arbetar där. 

Dessutom är det en ynnest att få vara sex år och under dagtid omges av mer än tjugo andra sexåringar som gör sitt allra bästa för att dagen ska bli så bra som det går. (Ja, jag vet att man misslyckas ibland när man är sex år men det för baske mig vuxna också. Och när vuxna misslyckas är det oftare planerat än när sexåringar gör det.)

Hela den här dagen har jag förundrats över hur man bemöter och behandlar varandra. Hur vuxna och barn pratar och möts. Hur lätt allt känns.

Det finns många negativa åsikter om svenska skolan, om svenska barn, om svenska pedagoger. 

Jag känner inte igen den bilden. Prova själva att se på riktigt ska ni se.

onsdag 25 november 2015

Om man skulle säga upp sig

"För att om man går vilse så kan man inte läsa på skyltarna annars."

Standardsvar när man frågar barn varför man ska kunna läsa.

Och jag undrar: 
  *Hur ofta händer det att det finns en skylt att läsa på när man är vilse?
* Går andra familjer ofta vilse? (Att jag gör det är ju ingen nyhet. Då finns det aldrig någon skylt att läsa på.)
* Vet Skolverket om det här?
* I så fall; varför sänker de inte kunskapskraven?
* Vem lär barnen sådan här viktig kunskap? 
* Vad i hela friden gör jag på jobbet?

söndag 22 november 2015

Det är ändå rätt lång tid kvar av dagen

Antar att ni känner till boken. Eller har sett filmen. Eller läst en resumé. Det har nog alla. Även jag.

En sak är dock säker.

Det var definitivt inte jag som skrev manus.



Jag tror den heter så här.

torsdag 19 november 2015

När bilden i huvudet blir för mycket

Den här dagen har bestått av böcker och läsning i ännu större utsträckning än vanligt. 

Först storröjning i skolbiblioteket, sedan läsgrupper med eleverna. Sedan lite annat innan jag skyndade iväg för att lyssna på Ann-Marie Körling, Sveriges läsambassadör. 

Det är verkligen så att jag skulle önska att få befinna mig i sådana här bok-, text- och litteraturbubblor jämt. Och jag vet att det låter knäppt men jag kan aldrig sluta fascineras av allt som finns i dessa bubblor. Vill alltid ha mer; läsa mer, höra mer och skriva mer.  Kanske skulle jag aldrig slita mig om jag inte fick tydliga tecken. Som att ticnet skickat ett mail om att jag ska köpa biljetter till Sven-Bertil Taube on ice.

Jag går väl och lägger mig då.
Kanske var det ögonen som sluddrade lite.