Jag har varit där. Är där ibland. Precis som jag tror de flesta människor är. I osäkerheten. I det där landet där man inte riktigt förstår varför man inte är med. Inte utanför men inte heller inbjuden. Och man fattar att man missar något.
Jag har haft fantastiska diskussioner med mina treor idag. Om likabehandlingsplanen vi har på skolan. Som behandlar bland annat diskriminering och kränkningar.Likabehandlingsplanen som inte bara handlar om skolan. Den handlar om hela livet. Det är inga lätta saker att förstå. Inte för en nioåring. Inte heller för en snart trettiofemåring. Gränserna är så otydliga. Känslorna också ibland. Vissa gånger är de, tvärtom, väldigt tydliga men väldigt svåra att hantera. Vad får man göra? Vad får man inte göra? Att svara rätt är fel. Att alltid göra detsamma är svårare.
Jag vill inte såra eller utesluta eller behandla någon illa. Säkert gör jag det ändå ibland. Vissa gånger genom att göra något. Andra gånger genom att inte göra det. Jag hade många funderingar efter diskusionen idag och jag vet att många av eleverna hade det också eftersom de inte ville avsluta. Det är de gångerna jag önskade att jag inte hade annat inbokat på eftermiddagen.
Så kom jag hem. Hade en stund över och läste lite bloggar jag gillar. Hamnade hos Pernilla Alm som skriver om saker som i allra högsta grad har med det här att göra. Gör det du med.
Det är, många gånger, samma sak att vara nio år eller snart trettiofem eller (som jag tror) femtiofem.
Man vill ju vara med.
Jodå, och ibland sätter man hinder för sig själv, fast man FÅR vara med. Det här med att vara människa är inte helt enkelt.
SvaraRadera