Mormor

Den 16 maj 2012 berättade jag för min mormor att jag skrivit klart mitt allra första, hela manus. Det var så viktigt för mig att få säga det eftersom jag visste att hon alldeles, alldeles strax skulle lämna oss. Hon, som var och fortfarande är, en av de allra viktigaste människorna i mitt liv, hade blivit så liten. På sjukhuset tog jag hennes hand och även om hon inte orkade prata så svarade hon mig när jag berättade.

Min mormor hade alltid skrivit. Dikter, noveller,visor, tankar och dagbok som hon under många år  sparat. Som hon framfört eller stoppat undan. Hon var en diktare som lät sina texter rymma allt det där som fanns i henne. Jag minns att jag, när jag var yngre, trodde att hon aldrig var ledsen, arg eller besviken på något. Jag trodde att hon bara var glad och nöjd och precis sådär tillfreds som hon alltid verkade. Det var hon nog ofta, men i skrift finns annat också.

När jag fick veta att de som levt närmast mormor ville att jag skulle få ta hand om hennes texter blev jag vansinnigt stolt. Läste och läste och kunde inte släppa allt det hon skrivit, klippt ut och sparat. Det finns ett helt liv där. Allt det hon känt har hon sparat. Jag har inte dagböckerna men det andra räcker. Jag behöver bara ta fram texterna för att veta att hon finns där. En dag ska jag försöka hitta vägar för att bevara det hon beskrivit men det kräver varsamhet. Det kräver min fulla närvaro för det gör ont. Samtidigt gör det gott. Precis så som livsbekräftande minnen gör.

Min mormor gick bort den 17 maj 2012. Årsdagen är i morgon. Då har vi pyjamasparty för den nyblivna sjuåringen. Jag tror att det är precis vad hon hade velat.