Det är februari, den månad då man uppmärksammar alla barnhjärtan lite extra. I Sverige föds tre barn om dagen med hjärtfel. Det är ganska många. En del märker av det, andra inte. Oavsett är det forskning värd att uppmärksammas.
För snart fem år sedan, under midsommarhelgen, låg jag på sjukhus. Bredvid mig fanns en pojke som nyligen blivit förlöst. Vi, treåringen, pappan och jag, var de allra lyckligaste. Allt var bra och jag ville åka hem. Av någon anledning blev jag rådd att stanna kvar. Ni vet känslan, när man vet att något är fel, men är för osäker/ trött/ känslostormad för att ifrågasätta. Så var det. Jag och lillskrutt stannade.
När jag dagen efter fick reda på att det fanns ett blåsljud, brast allt. För mig, för pappan och flera andra runt omkring. Hjärtat är hjärtat. Det ska fungera, annars...
I vårt fall gick det bra. Det blåsljud som finns, är kvar men de kallar det skönhetsfel. Det kommer förmodligen aldrig märkas, men det finns där.
För andra blir det där annars..., på riktigt. Ingen är säker på orsakerna till felen, men man forskar.
Ge gärna omtanke till de i din närhet, det betyder inte att man behöver glömma hjärtebarnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar