...läsa igenom mina gamla inlägg. Så fort jag hittar ett stavfel, en särskrivning eller någon konstig formulering dör jag skämsdöden litegrann.
Det har jag gjort nu.
fredag 15 november 2013
måndag 11 november 2013
Om att vara MacGyver
Igår såg jag på Babel. Där var Charlotte Rogan på besök och pratade om sin bok Livbåten. Den handlar om 39 människor som förliser från ett skett 1914. De lyckas rädda sig och hamnar i en livbåt där de sedan kämpar för att överleva. Bokens huvudperson är Grace och när hon beskrevs i programmet verkade hon vara en överlevare. Författaren och Jessica Gedin diskuterade också vem man skulle vara om man hamnade i en sådan situation och det fick mig att fundera över vem jag skulle vara.
I mina drömmar är jag personen som är påhittig och löser alla de problem som dyker upp. Hon som till sist kommer på det där som gör att alla räddas och lever lyckliga i alla sina dagar. Lite som MacGyver. Tänker mig att jag plockar ur en liten knapp ur mina kläder, plötsligt kommer ihåg allt jag lärt mig om tekniska prylar och lyckas koppla ihop den där knappen med en liten pryttel från någons annans kläder eller tändare, och så kommer en signal att sändas som en GPS och, VIPS, så kommer helikoptern. Typ. När jag är vaken kommer jag ihåg att jag inte ens med instruktioner lyckas koppla tekniska saker till att fungera.
En annan person jag skulle vilja vara är den som ser till att hjälpa alla. Pysslar om, är den som tröstar, säger rätt saker och ser till att även i den allra värsta stunden känner alla att de har det bra. Jag reder ut konflikter och ger insikter till dem som inte orkar ta sig ur ego-tänket: Jag framför alla! Typ.
Det finns en person jag inte vill vara. Den som roffar åt sig den sista maten. Som snikar sig in i andras fickor och lyckas få tag på mackan som de sparat för att fördela så att de ska hålla sig in i det sista. Den som ser sin chans att ta platsen i mitten för att vara säker på att aldrig falla överbord och inte drar sig för att lägga handen mot någons rygg och trycka till när det står mellan den och mig. Den som är sig själv närmast.
Jag önskar inte heller vara den som gav upp. Som i första sekund tänkte att det var slut. Som offrade mig och hoppade över kanten istället för att ens fråga om det fanns plats för en till. Den där som inte tyckte sig vara värd att överleva eftersom jag ändå inte kunde tillföra något. Den som inte är värd något.
Jag inser något. Jag har aldrig varit i kris, eller krig, eller katastrof. Jag har ingen aning om vad som skulle hända inom mig om jag plötsligt stod där. Ensam i världen utan chans att överleva. Om jag inte slogs. Om jag inte stal. Om jag inte tänkte på mig. Jag kan aldrig veta hur mitt psyke skulle reagera och vilket agerande just jag skulle utsätta mig själv och andra för. Tack gode Gud för att jag sluppit erfara det. Och om det skulle ske kan jag bara hoppas att jag omvandlas till MacGyver. Det är vad jag vill.
I mina drömmar är jag personen som är påhittig och löser alla de problem som dyker upp. Hon som till sist kommer på det där som gör att alla räddas och lever lyckliga i alla sina dagar. Lite som MacGyver. Tänker mig att jag plockar ur en liten knapp ur mina kläder, plötsligt kommer ihåg allt jag lärt mig om tekniska prylar och lyckas koppla ihop den där knappen med en liten pryttel från någons annans kläder eller tändare, och så kommer en signal att sändas som en GPS och, VIPS, så kommer helikoptern. Typ. När jag är vaken kommer jag ihåg att jag inte ens med instruktioner lyckas koppla tekniska saker till att fungera.
En annan person jag skulle vilja vara är den som ser till att hjälpa alla. Pysslar om, är den som tröstar, säger rätt saker och ser till att även i den allra värsta stunden känner alla att de har det bra. Jag reder ut konflikter och ger insikter till dem som inte orkar ta sig ur ego-tänket: Jag framför alla! Typ.
Det finns en person jag inte vill vara. Den som roffar åt sig den sista maten. Som snikar sig in i andras fickor och lyckas få tag på mackan som de sparat för att fördela så att de ska hålla sig in i det sista. Den som ser sin chans att ta platsen i mitten för att vara säker på att aldrig falla överbord och inte drar sig för att lägga handen mot någons rygg och trycka till när det står mellan den och mig. Den som är sig själv närmast.
Jag önskar inte heller vara den som gav upp. Som i första sekund tänkte att det var slut. Som offrade mig och hoppade över kanten istället för att ens fråga om det fanns plats för en till. Den där som inte tyckte sig vara värd att överleva eftersom jag ändå inte kunde tillföra något. Den som inte är värd något.
Jag inser något. Jag har aldrig varit i kris, eller krig, eller katastrof. Jag har ingen aning om vad som skulle hända inom mig om jag plötsligt stod där. Ensam i världen utan chans att överleva. Om jag inte slogs. Om jag inte stal. Om jag inte tänkte på mig. Jag kan aldrig veta hur mitt psyke skulle reagera och vilket agerande just jag skulle utsätta mig själv och andra för. Tack gode Gud för att jag sluppit erfara det. Och om det skulle ske kan jag bara hoppas att jag omvandlas till MacGyver. Det är vad jag vill.
söndag 10 november 2013
Våndan av det som man inte vet när man är lågstadielärare
För några månader sedan satte jag punkt i det där manuset jag skrivit på under två års tid. Skickade iväg det till några för genomläsning och bestämde mig för att inte öppna dokumentet på länge. Jag höll mitt löfte och lät skrivdatorn ligga undanstoppad på ett ställe där jag inte ens såg den. Tänkte inte på den ens. Att livet i övrigt just nu går i racerfart hjälpte till att hålla sig undan, men faktum var att jag inte hade något sug att ens försöka.
För några veckor sedan började jag sakna de där två människorna jag så intensivt umgåtts med under, framförallt, sommarens nätter. Plockade fram datorn, öppnade upp dokumentet och började läsa. Besvikelsen när jag insåg att texten inte höll den kvalité jag önskade, blev för mycket. Jag bestämde mig för att aldrig drömma ens om att ge ut något. Det var ingen idé. Aldrig någonsin skulle det ske ändå. Jag skulle för evigt få skriva för min egen skull och stoppa undan det i något hörn.
Det höll inte så länge. Drömmen är för stor, känslan av skriven text och en berättad historia som delas av andra, ville inte släppa. Så jag plockade fram allt igen och gav mig på det. Skrev om, raderade, skrev till. Plockade in något kommatecken, ändrade något stycke. Läste, läste och läste tills jag läst igenom allt. Igår kväll somnade resten av familjen tidigt. Och jag läste klart. Strök delar jag inte vet om jag vågar släppa ut. För om, OM jag någonsin skulle låta andra, sådana jag inte bestämmer själv, att läsa, då vet jag inte om jag klarar det. Jag menar delarna som behandlar sex. (Klarar knappt av att skriva det ens.) De finns sparade och jag tycker de behövs för historien, men HERREGUD!, jag är ju lågstadielärare. Då vet man inte sånt. Eller något.
I alla fall. Jag har tagit ett beslut. Typ. Eller något. Tror jag. Eventuellt.
En sista genom läsning.
Sedan skickar jag. I mitt följebrev kommer även de två följande manusidéer jag har, att följa med. Sedan får jag väl vänta på refuseringarna. Sådana har jag fått förr och det var inte så farligt. Under tiden skriver jag ned nästa berättelse. Det är som om 1620-någonting kallar på mig. Då hade de väl inte sex?
För några veckor sedan började jag sakna de där två människorna jag så intensivt umgåtts med under, framförallt, sommarens nätter. Plockade fram datorn, öppnade upp dokumentet och började läsa. Besvikelsen när jag insåg att texten inte höll den kvalité jag önskade, blev för mycket. Jag bestämde mig för att aldrig drömma ens om att ge ut något. Det var ingen idé. Aldrig någonsin skulle det ske ändå. Jag skulle för evigt få skriva för min egen skull och stoppa undan det i något hörn.
Det höll inte så länge. Drömmen är för stor, känslan av skriven text och en berättad historia som delas av andra, ville inte släppa. Så jag plockade fram allt igen och gav mig på det. Skrev om, raderade, skrev till. Plockade in något kommatecken, ändrade något stycke. Läste, läste och läste tills jag läst igenom allt. Igår kväll somnade resten av familjen tidigt. Och jag läste klart. Strök delar jag inte vet om jag vågar släppa ut. För om, OM jag någonsin skulle låta andra, sådana jag inte bestämmer själv, att läsa, då vet jag inte om jag klarar det. Jag menar delarna som behandlar sex. (Klarar knappt av att skriva det ens.) De finns sparade och jag tycker de behövs för historien, men HERREGUD!, jag är ju lågstadielärare. Då vet man inte sånt. Eller något.
I alla fall. Jag har tagit ett beslut. Typ. Eller något. Tror jag. Eventuellt.
En sista genom läsning.
Sedan skickar jag. I mitt följebrev kommer även de två följande manusidéer jag har, att följa med. Sedan får jag väl vänta på refuseringarna. Sådana har jag fått förr och det var inte så farligt. Under tiden skriver jag ned nästa berättelse. Det är som om 1620-någonting kallar på mig. Då hade de väl inte sex?
torsdag 7 november 2013
Aktiviteter för lärare och föräldrar
Näpp! Jag hittade ingen lus.
Och nu hittar jag inte huvvet heller.
onsdag 6 november 2013
lördag 2 november 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)