Nej

Det skulle kunna vara så att det räcker nu. Att tre dagar med böcker och bokfolk är nog. Att lusten skulle vara stillad för ett tag. Att drygt en väska med nya böcker skulle räcka. Att man inte orkar lyssna på fler författare. 

Tyvärr är det inte så.

Tjoho!

Nu.

Nu är jag här.

Nu är jag säker.

I morgon går vi in på bokmässan.

Helgen på året när jag inte är boknördigast av alla.

Jag är lycklig!

Kanske i morgon

Jag är ful, korkad, elak, töntig och kan inget.

Jag är också väldigt mycket medveten om att i morgon är en annan dag. 

God natt!

Jag känner doften

Det är torsdag kväll och jag är trött. Så fruktansvärt trött att jag ingenting förmår. Förkylningen som tar plats just nu, skjuter jag undan. Jag vet, det ska man inte, men jag orkar bara inte låta den ta över. Huvudvärken ligger som en dimma och jag borde sova. Nu. Men så kommer jag på det.

Om en vecka befinner jag mig i Göteborg!

Det är något med den där helgen. Böcker, boknördar, litteratur, galningar och textfetichister. Sådana som jag. Jag vet redan nu att jag kommer bli galen av habegär. Att jag inte kommer vilja lämna den där stora hallen fast jag inte orkar befinna mig där längre. Att jag kommer vilja köpa alla, men förmodligen kommer vela över de flesta. För runt nästa hörn, eller kanske bara ett litet steg bort, finns mer. Mitt bankkonto är tyvärr inte lika stort som köplusten när det kommer till små sammanfogade bokstäver.

Jag borde sova nu. Men först ska jag bara surfa in och förnimma doften av den där lyckan, på Bok och Biblioteks hemsida. Huvudvärken låtsas jag inte om. Den är mindre än begäret.

Det finns regler

Man går upp i tid.

Man gör något. 

Man duschar och borstar tänderna.

Man ser till att man har ätit. Det går inte om man är hungrig.

Man ordnar till det i sovrummet. Det går inte om det är stökigt.

Man tar av sig den varma tröjan.

Man lägger sig ovanpå ett täcke och drar  ett annat över sig.

Läser något oengagerande.

Låter ögonen nästan falla ihop.

SEDAN kan man sova middag.

Annars går det inte. Det fattar ni väl?

Förbannade gubbe!

Här går man och förälskar sig, på det där sättet man gör i gubbar som gör en vansinnig men som förklarar varför de gör som de gör genom att beskriva sin bakgrund så att det värker i hela kroppen.

Man lyssnar på honom och försöker städa under tiden, men tappar bort sig och hittar sig själv sittandes på soffkanten med känslorna sprutande åt alla håll.

Så tar det slut. Han går och har inget mer att berätta.

Om ni får chansen, släpp in honom. Han är En man som heter Ove och det är Fredrik Backman som låtit mig lära känna honom. Det är jag tacksam över.

I mörkret hem

Och nu sitter jag på bussen hem. När jag gick på frågade jag chauffören om det fanns möjlighet att stanna utanför mitt hus, istället för på busshållplatsen. De busshållplatser jag har tillgång till ligger nämligen utefter mörka vägar. Vägar där ingen ser och ingen hör. Jag vill helst inte gå själv där. Bara tanken stoppar mig.

Innan jag gick på stod jag och väntade. Ensam i det inglasade väntrummet. Där ingen ser och ingen hör. Det stoppar mig. Om någon kom och ville göra något ont med mig, är jag ensam.

Just den här busschauffören kunde tänka sig att stanna mellan hållplatserna. Kunde tänka sig att stilla min oro. Jag är tacksam. I kväll kommer jag trygg hem. Andra gånger går jag fort. 

För om ingen ser. Och ingen hör. Vem finns där då?