Dubbad hönsmamma

Det kommer ut en liten, liten bebis. Yttepytte och det enda man väntar på är att de ska göra framsteg. Bli en vecka. Skratta. Rulla sig. Ta sig fram själva. Börja prata. Ja, ni fattar. Man vill att de ska växa upp och gläds med varje litet steg.

Tills en dag. När man släpper barnet fritt och hon går själv över parkeringen och in på fritids. Utan att behöva mig. Och senare samma dag när hon rider själv. Utan ledare, medan jag sitter på läktaren.

Man gläds lika mycket. Eller, om möjligt, ännu mer. Hon klarar sig själv. Kommer en vacker dag att kunna vara utan mig. Kunna ta sig fram i livet även när jag inte går bredvid och leder.

Då gråter man också. Och längtar tillbaka till den där dagen när hon var yttepytte.