Som om tankarna behöver printas för att komma i ordning. Nog vet jag att jag är en skrivande människa men det är lätt att tappa det där. Istället hamnar tankarna på repeat och verkar aldrig varken lämna bakom eller gå vidare.
Mitt liv har, de senaste åtta åren, innehållit flera stora livskriser. Sådana som skrämt, format och påverkat både mig och andra runt omkring. Det var precis innan alla dessa händelser jag slutade blogga. Slutade få mina ord i skrift. Slutade formulera för mig själv vad jag tänkte och kände i stort och smått. Slutade driva med mig själv för att avdramatisera. Slutade få respons. Och ju mer jag drog mig tillbaka, desto läskigare blev det att kasta ut alla ord igen.
I mina akuta tillstånd kunde jag söka tröst.
När skilsmässan var ett faktum ältade jag med alla som kom i min väg. Bröt ihop, bröt upp och fick ur mig.
När jag mottog mitt cancerbesked och senare gick genom tuffa behandlingar ältade jag med alla som kom i min väg. Bröt ihop, kom igen och fick ur mig.
När mamma fick sitt cancerbesked och senare gick bort ältade jag med alla som kom i min väg. Bröt ihop, knöt ihop och fick ur mig.
Sedan. Sedan tog det stopp. För när akuta händelser är över går man vidare. Det gjorde jag. Och ändå inte. Jag finner ibland mig själv i ältandet. I bryt ihop. Men kommer inte längre. Har erbjudanden och varma famnar att landa i men stannar oftast i mig själv. Kanske är det här skrivandet en väg ut. Jag vet att jag får men inte om jag kan. Men jag försöker ta mig ur repeat.
