Att bli sin mamma

Jag har tydligen en sexåring. I går inträffade den dag då min lilla, krokiga, klämda dotter tittade fram för första gången. Ja, för sex år sedan då.

Och igår slog det mig. Jag har blivit min mamma. Eller kanske allas mamma. För hur mycket jag än håller i mig kan jag inte hålla mig ifrån att berätta hur det var. Hur jag låg där på britsen, hur min man fick sitta med henne under värmelampan tills han brände huvudet, hur hon ammade direkt, hur hon blev matad med en liten skål, hur lyckliga vi var, ja...

Det går inte att låta bli. I dag har hon shoppat loss för alla sina födelsedagspengar. Och jag står bredvid med skräckblandad förtjusning. Undrar hur jag ska klara att hon blir stor.

DET fattar jag inte.

Skönt

Vilken tur att vi får helggäster om ca 30 minuter.

Påminn mig icke

...när jag svär över tusenmiljardersjuttioniomiljoner småpryttlar som ligger spridda över hela huset om vem som är ansvarig för födelsedagsinköpen i detta hus.

Det är ju så fantastiskt kul att kunna fylla en hel kasse med rosa, glittriga och roliga grejer. När jag dessutom tänker på hur glittriga hennes ögon kommer vara, då finns ingen återvändo!

Förresten...

...har jag ljugit. Har inte nästan skrivit klart något manus. Så det finns inget att läsa.

Puh! Nu kan jag andas ut.



(och lägga de där bokstäverna, orden, meningarna, styckena, kapitlen och alltihop åt sidan.)

Pirrigt

Det börjar närma sig.
Jag har några trådar att knyta ihop, några dagar att lägga till och lite att ta bort.
Sedan har jag nog lyckats.
Ett helt manus. Bara det känns som en vinst. Sedan kanske någon måste läsa också, men det problemet tar jag då.

Nuläge:71853 ord, 228 sidor

Undrar om den här kvällen blir lång?

En liten fråga

Är man knäpp i huvudet när man tänker att en tur till Pressbyrån för att köpa tidningar vore en lagom lördagsutflykt med barnen?

Tajaaaaaa!

Nu haj ja tädat!