lördag 12 maj 2012

Att bli sin mamma

Jag har tydligen en sexåring. I går inträffade den dag då min lilla, krokiga, klämda dotter tittade fram för första gången. Ja, för sex år sedan då.

Och igår slog det mig. Jag har blivit min mamma. Eller kanske allas mamma. För hur mycket jag än håller i mig kan jag inte hålla mig ifrån att berätta hur det var. Hur jag låg där på britsen, hur min man fick sitta med henne under värmelampan tills han brände huvudet, hur hon ammade direkt, hur hon blev matad med en liten skål, hur lyckliga vi var, ja...

Det går inte att låta bli. I dag har hon shoppat loss för alla sina födelsedagspengar. Och jag står bredvid med skräckblandad förtjusning. Undrar hur jag ska klara att hon blir stor.

DET fattar jag inte.

4 kommentarer:

  1. Hahaha, sån är jag med! Mina ungar genomlider varje år att jag berättar hur det var när de föddes... Stackarna! Och det är ritigt otäckt hur fort det är, hur snabbt de blir stora och ska klara sig utan mig!

    SvaraRadera
  2. Man klarar det fast det gör så ont i ett modershjärta,vet det x3!
    Men plötsligt en dag upptäcker man hur himla härligt det kan kännas att ha fått vara med hela vägen! Lycka till hela tiden!

    SvaraRadera
  3. Man glömmer aldrig hur det var ... och berättar gärna så fort någon vill lyssna ... eller som man tror vill lyssna ... (blinkblink)
    Det är underbart med bebisar, med tre-åringar, med lågstadiebarn, med tonåringar, med unga vuxna, med äldre vuxna - med barn!
    En gång mamma - alltid mamma och det är fantastiskt även om det ibland känns på ett annat vis .../Mormor

    SvaraRadera