Nu var det så, med den här flickan, att hon närde den där inte helt ovanliga drömmen att någon gång få sina alster publicerade. Därför visste hon att det hon skrivit inte på långa vägar var klart. I bloggar, böcker och tidningar hade hon läst om vikten av att arbeta färdigt sitt manus innan man sände det till eventuella bokförlag.
På grund av det skickade hon så sitt manus till vänner för genomläsning. Hon läste även själv. Det var ganska tråkigt att läsa på det sättet. Ingen läsupplevelse när det enda man letade var fel. Men hon gjorde det. Hon fick också några bra åsikter från andra som läst.
Men så en dag. När hon var tvungen att vara hemma med en sjuk dotter blev hon otålig. För var det något den här flickan inte hade, så var det tålamod. Att vänta var nog bland det tråkigaste hon visste. Det ville hon inte göra längre. Därför ändrade och rättade hon det hon själv hittat i manuset.
Sedan.
Kunde hon inte hålla sig längre.
Plötsligt hade hon letat upp ett förlag hon skulle vilja skicka sitt manus till. Plötsligt hade hon bifogat sitt manus och sitt följebrev i ett mail till förlaget. Plötsligt hade hon klickat på sänd.
Nu tror jag inte jag, jag menar hon är klok.
