Äntligen

Det kan lätt kännas lite motigt när man får hem en bok som har cirka 600 sidor, som är inbunden, som skiljer sig från mig och som bör läsas på en månad.

Då blir man lätt lycklig när de två första kapitlen får en att le. Får en att längta efter mer. Trots att man verkligen inte orkar.

En sådan bok behövde jag nu. 

Till storskruttan (som är alldeles för lik mig)

Rakt genom de arga uttalen.
De sura tillsägelserna.
De irriterade orden.
Gnället.

När orken tryter.
När tjatet överskuggar det andra.
När inte huvudet gör det man vill.

Se rakt genom det.

Allt är bara oro.
Älskande.
Omsorg.

Fast jag inte förmår visa det.

Inte så ofta som jag vill.

Listdags

Mina värsta.

1. Snor i näsan

2. Snor i huvudet

3. Snor i barnen

4. Snorpapper

5. Snor 

Kan vi prata om gardiner

Det är ju väldigt trevligt att få upp nya gardiner ibland. Eller hur?

När höstmörkret börjat krypa närmre och man vill mysa med tända lampor och sånt därn't.

Men vad man inte vill, det ska jag berätta för er.

Man vill inte köpa nya gardiner och upptäcka att de inte är tillräckligt breda och komma på att det gör inget för man kan ha längder bakom och sedan stryker man dem och fixar till dem och hänger upp dem och tycker det blir skitfult och sedan kommer ens sjuka sjuåring och säger att det där gråa var fult och sedan är de väldigt blåa och då orkar man inte ta ned dem och varje gång man kommer in i köket ryser man för att det ser ut som en inredningsbild i Elloskatalogen à la 1985.

Det vill man inte.

Jag repriserar mina inlägg

Det var visst höst nu igen.

Dubbad hönsmamma

Det kommer ut en liten, liten bebis. Yttepytte och det enda man väntar på är att de ska göra framsteg. Bli en vecka. Skratta. Rulla sig. Ta sig fram själva. Börja prata. Ja, ni fattar. Man vill att de ska växa upp och gläds med varje litet steg.

Tills en dag. När man släpper barnet fritt och hon går själv över parkeringen och in på fritids. Utan att behöva mig. Och senare samma dag när hon rider själv. Utan ledare, medan jag sitter på läktaren.

Man gläds lika mycket. Eller, om möjligt, ännu mer. Hon klarar sig själv. Kommer en vacker dag att kunna vara utan mig. Kunna ta sig fram i livet även när jag inte går bredvid och leder.

Då gråter man också. Och längtar tillbaka till den där dagen när hon var yttepytte.

Inte nu, men snart

Lite som att ha slut på ord. Som om flödet stannat i takt med att skrivandet i fantasins värld tog slut. Som om de eventuella tankar jag lyckas få fatt på inte riktigt stannar kvar, för när klockan slagit sovdags för barnen, är de redan försvunna. Som om allt jag lyckas uppbringa nu är korta utrop när jag inte lyckas gå vidare i Candy Crush. Den här gången heller. Som om de meningar jag uttalar i elevernas närvaro tar slut när jag sitter i bilen hem.

Jag orkar inte prata. Eller skriva. Inte just nu.