Jag hade mycket hellre haft rätt

"Du kommer att tycka sämre och sämre om vintern desto äldre du blir." sa hon till mig. Och jag log och nekade bestämt. Vädret hade aldrig påverkat mig. Att det skulle förändras verkade inte alls troligt.

"Vi får väl se." svarade hon och log i mjugg.

TYDLIGEN HAR JAG INTE LÅNG TID KVAR ATT LEVA.

Det är skit när folk överbevisar en.

Jag ville bara säga en sak

Om man skulle vara nyfiken på Gömd, ni vet den där boken som jag aldrig tjatat om. 

Då kan man klicka här http://issuu.com/fridaarwenrosesundprivat/docs/1/0

så får man läsa första kapitlet. Vill man läsa mer finns den att köpa på nätet, av förlaget ( Mörkersdottir), Akademibokhandeln i Karlstad eller av mig.

Och vill man inte köpa kan man låna den. Den finns på flera bibliotek.

Vill man inte alls läsa den så kan man också låta bli.

Nej se det snöar. Och är minusgrader.

Här nere satt jag nyss. En timme tog det att rensa bort allt småspån som fastnar i brännaren och stannar pannan stup i kvarten.

Snart ska vi bära 16-kilossäckarna som ska fylla upp hela bingen.

Och sedan skotta.

Var är sommaren?

Hägring 38 av Kjell Westö

Helsingfors, 1938

Claes Thune arbetar som advokat och har blivit lämnad av sin fru. Matilda Wiik är precis anställd som hans sekreterare. Det är kring dessa två som historien kretsar. För det mesta handlar det om dem var och en för sig, men också om hur något växer fram mellan dem.

Matilda jagas av minnen från inbördeskriget och Thune bearbetar sin skilsmässa och det som händer i omvärlden. Vad ingen av dem vet, när Matilda anställs är att de har en gemensam bekant. En bekant som tycks ha glömt att han träffat Matilda långt tidigare.

Jag hade aldrig valt att läsa den här boken om jag själv valt men jag är otroligt glad att jag fick den i min hand. Westö är en berättare som bemästrar alla delar i skrivandet och jag tycker inte att jag läser boken, jag upplever den. Varje ord är viktigt, varje miljö så snyggt beskriven och varje känsla som karaktärerna har, blir också min.

Jag läser boken med stigande oro. Inte bara för förnimmelsen att något kommer hända i personernas liv utan också för att de diskussioner som finns där, också finns nu. De åsikter som uttrycks och förminskas av de som hör och uttalar dem, är precis desamma som jag hör idag.

Hägring 38 är en bok väl värd att läsas. Av många.

Strategin skulle kunna vara lite mer finslipad än den är just nu

Om jag tänkte lite mindre på att bli färdig med det där manuset och skrev lite mer på detsamma, är jag säker på att det skulle bli klart fortare.

Japp. En sådan dag.

Jag är gammal i kroppen.

Jag är gammal i sinnet.

Mina barn börjar klara sig själva.

Jag gör inte tillräckligt av det jag vill. 

Jag gör inte tillräckligt av det jag borde.

Nej, men det var väl det.

"Du är dum!"

Precis som alltid under ledigheter så kommer jag ikapp. Ikapp med sovande och därav medföljande tankar i lite mer ordning än vanligt. Jag hittar lust att läsa, lust att skriva och lust att engagera mig i frågor som känns viktiga.

Jag orkar läsa tidningarnas sidor noggrant. Orkar med att fundera ut saker jag själv tycker, på ett mer strukturerat sätt än under de där dagarna när jag bara hinner tänka flyktigt eftersom all vardag tar kraft. Det finns så mycket i denna värld, i vårt samhälle och i vår närhet som får mig att vilja debattera och diskutera med andra. Så många saker som gör mig arg, ledsen, upprörd eller glad.

Uppenbarligen finns det många andra som känner likadant och som dessutom orkar med att driva sina åsikter. Heder åt dem. Eller kanske jag skulle skriva heder åt vissa av dem. För det finns ytterligare saker som slår mig när jag nu sätter mig in i allt det där som intresserar. Hur många som inte alls är intresserade av att debattera eller diskutera. Däremot är de mycket intresserade av att skrika ut vad de tycker. De är intresserade av att få säga emot och häckla. Att få håna och trycka ned. Och kanske är det därför jag inte orkar.

I så många fall ser jag hur man inte alls lyssnar till ett helt resonemang. Man råkar fastna på ett ord eller en formulering och sedan antar man att det betyder något man retat sig på under lång tid. Det kan handla om vad som helst, bara man själv får vräka ur sig allt det där man burit på. Om det sedan handlar om ämnet ifråga, eller inte, har ingen betydelse. 

Jag tröttnar. Känner mig uppgiven och funderar över vart man vill komma. Att bara ropa "Du är dum och jag har rätt!", har väl sällan eller aldrig lett till något?

Men vad vet väl jag? Jag brukar tillhöra de dumma i de här sammanhangen.