Livet är underbart

Påsken bjuder på fantastiskt väder.
Och i sann mindfullness-anda traskar jag ut i vårsolen och lapar energi för att fylla på mina depåer och glädjas åt hur de varma strålarna smeker min bleka hud. Jag känner hur mitt sinne fylls av goda tankar medan mina kinder färgas vackert röda. Nu, tänker jag, nu leker livet. Ikväll kan jag med gott samvete ta tre bitar av den 80%-iga chokladen. För nu har min kropp äntligen fått röra sig i den friska luften.

Moahahahaha !

Jag surar. Smygäter godis. Surar. Ligger i sängen.Surar. Drömmer om ett ordningsamt, städat hus. Surar.

Förresten surar jag också.

Åtminstone tills jag slutar.

Glad påsk!

Vi har påskpyntat.
Det är det nya. Trash-pyntning.
Kom ihåg att jag var först.
Och kanske sist.

Vill DU bli lärare?

För alla er som inte bestämt er. För alla er som tänker att man vill ha ett bra yrke. Eller för alla er som har lust att byta. De här förmågorna behöver du som lärare:

• Förmågan att diskutera dagen under en liten stund i arbetsrummet, strax innan eleverna dyker upp. Ofta diskuteras något som kommer att hända i klasserna under dagen. Man kan också behöva lösa eventuell sjukfrånvaro av någon lärare. Jag har aldrig varit med om att ingen kan/ vill ställa upp. Man löser det tillsammans. Man vet också att man får igen det om man själv behöver hjälp. Det kan också vara så att man diskuterar aktuella händelser. Det är ganska otroligt vilka givande diskussioner man kan ha på tio minuter. Inte sällan får man också skratta.
• Förmågan att uppskatta lugnet i klassrummet när ca 20-30 elever börjar sin skoldag. Man får ofta vara med om att de hejar glatt, sätter sig på sina platser och gör det där de ska.
• Förmågan att delta i intressanta diskussioner om hur dagen kommer te sig, vad som hänt i elevernas liv utanför skolan, hur de tänker sig att vi kan förändra undervisningen, hur saker blir som de blir och varför en del saker aldrig blir.
• Förmågan att möta elever som vill lära sig allt, på olika sätt. Som kan se nyttan av att göra svåra eller tråkiga saker. Som med liv och lust kastar sig över vissa arbetsområden och som med en stark vilja att utvecklas även tar sig an det som kanske inte alls hamnar inom deras intresseområde.
• Förmågan att se eleverna som de smarta människor de är.
• Förmågan att utveckla dig själv genom att du måste omvärdera vissa av dina ståndpunkter när någon av eleverna säger något du inte alls tänkt på.
• Förmågan att ta emot beröm när du får teckningar, kramar, förtroenden, tårar, skratt och ilska från eleverna.
• Förmågan att uppskatta kaoset i klassrummet när du kastar dig ut på okända vatten och låter eleverna själva styra vägen. Kaoset brukar oftast landa i enormt stora vinster.
• Förmågan att följa med i aktuell forskning och utveckling av diverse så kallad "ungdomskultur".
• Förmågan att kunna inspirera när orken hos de som kämpar, tryter.
• Förmågan att ta emot den hjälp du får av eleverna när din ork tryter.
• Förmågan att möta föräldrar som uppskattar att du hjälper just deras barn att nå alla de mål som skolan har.
• Förmågan att leka och vara precis så glad du vill.
• Förmågan att våga visa att du ibland inte är glad, utan ledsen eller arg och ändå få respekt av dina elever.
• Förmågan att formulera vad eleverna är riktigt bra på och vad de behöver hjälp för att bli bättre på.
• Förmågan att hitta på nya, spännande, roliga och ibland nötande uppgifter som leder eleverna framåt.
• Förmågan att skratta åt dig själv tillsammans med eleverna, när allt går fel. 
• Förmågan att ta in den där varma känslan när allt går rätt och man ser att alla förstår vad man säger.
• Förmågan att våga vara stolt över eleverna(som blir som ens egna barn) när man ser dem lite på avstånd.
• Förmågan att våga vara stolt och lycklig över sitt jobb.

Känner du att det är något för dig? Det är det för mig. Alla gånger.

Redan tre

Joråvars.
Överraskningarna liksom flyger på mig idag.
Nummer ett var en riktigt rolig sådan.
Nummer två och tre berodde nog mest på att "jaglyssnarintepåtjat-skölden" föll av någonstans mellan hemmet och köpcentret.

Nu är det spännande

Jodå.
Vaknar 7.00, sovmorgon i min värld.
Äter frukost.
Läser reklam, lika mycket innehåll som morgontidningen(!)
Börjar känna en pirrande känsla i magen.
Jag är nervös!
Det kan väl bara betyda en sak.
Jag har någon sorts medial förmåga jag inte märkt av förut och nu kommer något mycket roligt och spännande att hända mig under dagen.
Hurra!

Återkommer med de fantastiska nyheterna så fort jag vet vilka de är.

Hej refusering

Det kom en till idag. Och jag fattar.
Det är inte tillräckligt bra. Det är inte något man tror på. Det är inte något som går att ge ut.

Det är ingen som sagt det. Inte direkt. Jag har tänkt det själv. Inser att det inte håller hela vägen. Att det saknas något. Att det måste omarbetas.

Och vet ni vad? Det ska jag göra. För jag vet ändå. Jag kan skriva. Jag kan nå ut. Jag kan nå in. Jag behöver bara träna lite på exakt hur,

Livet efter dig

I min bokcirkel som pågår i det "riktiga" livet valde vi att läsa Livet efter dig av Jojo Moyes, den här gången. Jag har länge gått och sneglat på den och blev glad när valet föll på just den. I mitten av förra veckan kom den och på torsdagen började jag läsa. På fredag kväll twittrade jag till Moyes. "Reading Me Before You and will soon be reported missing. By my family, that is." Och det var i princip sant. Ända till lördag kväll när jag lade den ifrån mig.

Boken handlar om Will som är totalförlamad från halsen och nedåt. Innan han blev det var han en atletisk skitstövel som levde för att tjäna pengar och sätta på brudar. Lou lever med sin mamma, pappa, syster med son och morfar. Hon försörjer dem allihop med lönen från ett café, men när cafét slår igen måste hon söka annat jobb. Hon hamnar som sällskapsdam hos Will. Efter att ha arbetat där ett tag får hon höra ett samtal hon inte borde hört. Ett samtal som får henne att göra saker hon aldrig trott om sig själv.

Det här var en sådan där bok man inte lägger bredvid sängen. Man lyfter med den till spisen när man lagar mat, till frukostbordet och mackorna, till barnens tv-stund, ja överallt. Jag kunde inte sluta. Den var lätt att läsa och karaktärerna som är väldigt stereotypa blev ändå mina vänner och berörde mig. Boken bär även med sig en djupare fråga som jag inte kan skriva här, det blir lite för avslöjande.

Igår hade jag släkten här på fika. När vi satt där och pratade om något kom jag på mig själv med att ha på tungan: "Men jag känner en som är förlamad och sitter i rullstol som..." Så kom jag på att jag inte alls kände honom. Det var Will jag tänkte på.

Ja, jag är en sucker för relationer. Jag älskar att sugas in i det där som inte kräver att jag har huvudet med mig hela tiden. Jag tycker det är skönt att veta att ingen kommer bli brutalt mördad eller plågad med tortyrverktyg. Jag gillar den varma känsla som stannar kvar efter att sista sidan är läst och jag gillar att få gråta en skvätt.

Om man gör det ska man läsa den här boken. Annars kan man låta bli.