Livet efter dig

I min bokcirkel som pågår i det "riktiga" livet valde vi att läsa Livet efter dig av Jojo Moyes, den här gången. Jag har länge gått och sneglat på den och blev glad när valet föll på just den. I mitten av förra veckan kom den och på torsdagen började jag läsa. På fredag kväll twittrade jag till Moyes. "Reading Me Before You and will soon be reported missing. By my family, that is." Och det var i princip sant. Ända till lördag kväll när jag lade den ifrån mig.

Boken handlar om Will som är totalförlamad från halsen och nedåt. Innan han blev det var han en atletisk skitstövel som levde för att tjäna pengar och sätta på brudar. Lou lever med sin mamma, pappa, syster med son och morfar. Hon försörjer dem allihop med lönen från ett café, men när cafét slår igen måste hon söka annat jobb. Hon hamnar som sällskapsdam hos Will. Efter att ha arbetat där ett tag får hon höra ett samtal hon inte borde hört. Ett samtal som får henne att göra saker hon aldrig trott om sig själv.

Det här var en sådan där bok man inte lägger bredvid sängen. Man lyfter med den till spisen när man lagar mat, till frukostbordet och mackorna, till barnens tv-stund, ja överallt. Jag kunde inte sluta. Den var lätt att läsa och karaktärerna som är väldigt stereotypa blev ändå mina vänner och berörde mig. Boken bär även med sig en djupare fråga som jag inte kan skriva här, det blir lite för avslöjande.

Igår hade jag släkten här på fika. När vi satt där och pratade om något kom jag på mig själv med att ha på tungan: "Men jag känner en som är förlamad och sitter i rullstol som..." Så kom jag på att jag inte alls kände honom. Det var Will jag tänkte på.

Ja, jag är en sucker för relationer. Jag älskar att sugas in i det där som inte kräver att jag har huvudet med mig hela tiden. Jag tycker det är skönt att veta att ingen kommer bli brutalt mördad eller plågad med tortyrverktyg. Jag gillar den varma känsla som stannar kvar efter att sista sidan är läst och jag gillar att få gråta en skvätt.

Om man gör det ska man läsa den här boken. Annars kan man låta bli.