En riktig mysbok

På bokrean i år har jag köpt en bok till mig själv. En bok jag inte sett innan och alltså inte hade några som helst förväntningar på. Eller jo, lite kanske. Jag har tidigare läst Ps: Jag älskar dig av författarinnan, Cecilia Ahern. En bok jag grät till och tyckte mycket om. Så jag trodde nog att den skulle vara bra.

Boken handlar om Lou Suffern, en riktig karriärist som sätter arbete före familj i alla lägen. Han sätter dessutom även fest och tillfälliga förbindelser före familjen. Kort sagt: han är en riktig skitstövel. En morgon på väg till jobbet stannar han till vid en hemlös man på gatan. Varför vet han inte själv men det slutar med att han erbjuder mannen ett jobb. Och där tar historien sin början.

Det är en vacker och charmig historia som Cecilia berättar. En historia som får mig att bli mjuk i själen. Nog är historien banal och den skulle kunna avfärdas rätt snabbt av mig, men det är något i den som istället fångar mig. Språket är fint. Lagom mycket beskrivningar för mig som får utslag av "sida upp och sida ner-beskrivningar". Jag tycker dessutom att de är lite annorlunda i sin framställning. 

Historien innehåller en del magi och en hel del pekpinnar men jag sväljer dem. Låter mig fångas in och läser igenom den 269 sidor långa boken på väldigt kort tid. Och jag hade rätt. Den var bra. Den får stå kvar i bokhyllan.

P.S. Jag föll nog mest för utsidan från början. Vilket ger fler pluspoäng.