Sociala medier och jag

När jag hade fött mitt andra barn, en son som kom till oss i juni, blev jag lite ensam. Det finns få grupper för andrabarnsföräldrar. Min man hade nyss bytt jobb och hade ingen semester. Sommaren gick rätt bra men när andras semestrar började ta slut och de flesta kröp in på sina arbetsplatser, då satt jag där. Storskruttan var på förskolan varje förmiddag och lillskrutten, han ammade och sov.

Så hittade jag, av en slump, en liten notis i Amelia om att man kunde skapa en blogg. Så det gjorde jag. Livrädd skrev jag mitt första inlägg. Sedan var det igång. På den där bloggportalen fanns en gemenskap som jag kom att ingå i.En fantastisk sådan där vi peppade och drev med varandra hela tiden. På ett lagom sätt. Där alla var ärliga. Där jag hittade vänner. Där vi umgicks varje dag. Jag älskade det.

Så småningom hörde jag talas om Facebook. Tyckte det verkade läskigt och höll mig därifrån. Tills någon sa åt mig att testa. Så gjorde jag det. Och ja, jag var fast. Där fanns några av de som funnits på bloggen och några andra. Det var kul och lagom. Och jag älskar det.

När jag så småningom flyttade från Ameliaportalen var jag rädd. Rädd att ingen sklulle vilja läsa. Att ingen skulle hitta min blogg. Jag hade fel. Jag får kommentarer och jag älskar det.

För några månader sedan smög jag in på Twitter. Där nosar jag mest runt. Tjuvkikar på andra och följer diskussioner. Mer eller mindre intressanta. Jag syns inte särskilt mycket där men jag älskar Twitter också.

Idag är det min födelsedag. På Facebook har jag fått massor av gratulationer. De gör mig fantastiskt glad. Det betyder otroligt mycket att få ett litet ord. Det är ingen stor dag för mig men den blir större av att någon säger grattis. Det är lättare på sociala medier. Och har lika stort värde.

Summa summarum: Jag och sociala medier- vi älskar varandra.