När man är sjuk

Fast frisk så man kan gå i morgon. Och vill göra något. Och är väldigt sugen på att få börja redigera det manus som ska bli en bok och vet att det kommer dröja lääänge innan synpunkterna ramlar in och man tänker att man fortsätter med det där manuset som man låtit ligga för att man haft svårt att hitta lusten och man kommer på att man ska hämta barnen och att man faktiskt inte ens kommer ihåg var anteckningsboken ligger.

Då blir man lite sur.

Lurad

Nu blir jag faktiskt lite besviken.

Jag har sett bilder i tidningar på sådana som gett ut böcker, sjungit låtar och annat sån't där.

Alla är glada, snygga, lyckliga.

Idag är jag huvudvärkig, ful, trött, ledsen. Förresten har jag sett att de har rent hemma och snygga möbler också.

Det har inte jag.

Det måste vara fel.

Kolla!

Kolla! Kolla! Kolla! Kolla! Kolla! Kolla!

Den här katalogen gör (nästan,litegrann) att till och med jag vill läsa läskiga böcker. Och så min då.

Men den har jag redan läst.

http://issuu.com/morkersdottirforlagdarkdaughterpubl/docs/katalog_webb

I morgon

I morgon tänker jag blogga. Hoppas ni tänker läsa då.

Hoppas verkligen det.

Nu är det natten.

Hurra! Och väldigt mycket hjälp!

Jag vet precis var jag befann mig när berättelsen kom till mig. I ett svalt sommarsverige stannade vi till vid Alvastra klosterruin. Vi vandrade runt med barnen och fascinerades av det som nu finns kvar. Efteråt stannade vi också vid Gudhems klosterruin. I Gudhem kunde pilgrimer och andra stanna till på det hospits, där nunnorna var skyldiga att ta hand om de anländande. Här finns fortfarande en källare bevarad och när jag stapplat mig nedför trapporna och hukade inne i den, fick jag bilder.

Det dröjde länge innan jag sedan satte igång att skriva på det som skulle komma att utvecklas till ett helt manus. Det manus som kom att handla om Vendela och Andreas. Som utspelar sig i Vadstena under 1478 och som jag nu skrivit på, researchat, strukit i, lagt till, tröttnat på, försvunnit i, längtat till och månat om under säkert två års tid. Det som i somras tog riktig fart och gjorde att jag satt uppe halva nätterna, när alla andra sov. Det som jag sedan fått refuserat. Som jag knappt orkat tänka på. Som jag nästan lämnat helt. Precis som annat skrivande.

Jag har hamnat i telefonträsket, precis som många andra. Det första jag gör på morgonen, samtidigt som jag tar blodsocker, är att kolla mailen och Facebook. Det kan man tycka något om. I lördags tyckte jag mycket om att jag gjorde just detta. Där fanns ett mail från ett förlag som ville ge ut mitt manus. Som undrade om jag fortfarande var intresserad.

Det tog en stund, kanske några timmar, innan jag verkligen förstod. Sedan. Sedan sjönk det in och känslan av att någon ville använda mina ord, låta dem tryckas i en bok, att någon ville hjälpa mig att dela den berättelse jag haft inom mig, var overklig. Lyckan ihop med rädslan var och är så skrämmande underbar att jag har svårt att ta till mig detta. I ena stunden vill jag helst ångra mig. I den andra skrika ut till alla jag möter.

Nu är det sant. Nu är det på riktigt. Jag har en framsida. Jag har en titel. Jag har en preliminär utgivning. Nu ska jag bara hålla ihop.

Sömn

är inte alls överskattat oavsett hur glad man än är.
Det är lite mycket nu.

Berättar mer snart, snart, snart.

Torka aldrig tårar utan handskar del 2 och 3

Det var ett tag sedan jag läste första delen i serien och då var jag alldeles betagen. Nu bestämde jag mig för att fortsätta och när jag väl lagt bort del 2, Sjukdomen så fortsatte jag av bara farten med del 3, Döden.

Jag kan inte sätta fingret på bad det är som är annorlunda i de två senare delarna, men något gör att jag inte sugs in i dem på samma sätt. Jag flyter lika lätt över språket, jag bär med mig texten även när jag är någon annanstans och jag är glad att få fylla de kunskapshål kring denna tid. Det är i stunden jag läser som känslorna inte är lika starka. Endast några få gånger känner jag hur det hugger tag i bröstet, ändå saknar jag det inte.

Något som jag reagerar på är att historien är så inriktad på de lösa förbindelser de allra flesta verkade ha. Kanske är det sanningen men jag undrar över alla de andra, de som inte levde ut sina lustar. I samma stund jag nu skriver det inser jag att det förmodligen är en annan historia. 

Böckerna är briljanta, jag kan inte annat än hålla med hyllningskören. Jag är tacksam att historien finns tillgänglig och att jag tagit del av den.