Det är ett jäkla klättrande

för att ta sig över en del trösklar. Dagens tillhör dem som jag gång på gång ramlar ned ifrån. Idag är det som så att jag behöver ta mig över den. 

Allt började för mycket länge sedan. Jag lovade att det skulle bli av. Sedan blev det inte det. Jag lyckades slingra mig och behövde inte ens närma mig tröskeln. Kunde, med hjälp av andra medel, hålla mig så långt bort att jag inte ens behövde prata om den.

Tills förra helgen. Det var nu oundvikligt. Jag hoppas ni alla lider med mig idag. Att jag kommer klara det, det vet jag. Att vissa kommer vara nöjda, det vet jag. Att jag inte kommer vara nöjd, det vet jag. Inte förrän efteråt. När vi umgåtts jag och skruttarna. 

Vi ses!

Efter badhuset.

Precis vad som behövdes

Först får jag panik och dåligt samvete.

"Det finns väl inga andra familjer där barnen och mamman slappar i sängen hela kvällen? "

Men vi ligger kvar. Slumrar till lite. Funderar. Pratar. Är tysta.

Sedan går barnen och borstar tänderna. Kryper ner igen. Lyssnar när jag läser. 

Hoppar ner i sina egna sängar.

Jag har ingen panik eller dåligt samvete längre.

Jag önskar jag vore sådan hela tiden

"Ja, det är det här", ropar han när han inser att det är lottodragning på TV.

"Tycker du det är roligt?", frågar jag.

"Vi måste se så det blir rätt nummer. Det är jättekul!"

"Fast vi spelar ju inte lotto." 

"Nej. Men för de andra."

Idiot

När jag nu kommit in i ett skrivstim är det minst sagt dumt att det dyker upp flera nya skrivideer.

Det är också dumt att jag är världens sämsta skrivare. Att allt jag skriver är så dåligt att det borde kastas.

Och det är dumt att jag är så dum att jag tror på mig själv. Eller att jag inte gör det.

Klockan är snart 05.00 igen

Effektiviteten höll i sig nästan hela dagen. Jag till och med satt upp och sov på eftermiddagen när jag behövde vila lite. 

Det har varit en mycket bra dag med en alldeles ny erfarenhet. I effektivitetens tecken tog jag nämligen med mig datorn när jag lämnat dottern på kalas, och satte mig på ett café för att skriva.

Den där konstiga känslan av att vara malplacerad bland snygga 20-åringar, ersattes snart av en annan. Den att jag var tvungen att låta händerna gå för att inte se alldeles konstig ut. Sådär som jag skulle göra om jag satt med datorn framför mig och bara stirrade rakt ut i luften. (För väldigt många av de där 20-åringarna med lockat hår och gårdagsbabblande rödmålade läppar var väldigt intresserade av en 37-årig kvinna med skrynkliga kläder.)

Så jag skrev. Tänkte inte så mycket på hur det blev utan lät bara fingrarna trycka ned tangenterna i den takt orden kom ur hjärnan. Hur mycket som är användbart återstår att se, men det kändes bra när jag lämnade efter en och en halv timme.

Nu går jag snart och lägger mig. Jag ska ju snart gå upp igen.

Som om någon skulle vara intresserad

Klockan är 7.30. Jag har hittills idag:

Ätit frukost

Skrivit 1000 ord

Utfodrat två barn

Läst två morgontidningar

Ätit förmiddagsfika

Jag har fler planer. Mår bra.

Och så funderar jag över varför jag inte går upp tidigt på helgerna oftare.

Lack of volume?

Ger some here.