Det är ett jäkla klättrande

för att ta sig över en del trösklar. Dagens tillhör dem som jag gång på gång ramlar ned ifrån. Idag är det som så att jag behöver ta mig över den. 

Allt började för mycket länge sedan. Jag lovade att det skulle bli av. Sedan blev det inte det. Jag lyckades slingra mig och behövde inte ens närma mig tröskeln. Kunde, med hjälp av andra medel, hålla mig så långt bort att jag inte ens behövde prata om den.

Tills förra helgen. Det var nu oundvikligt. Jag hoppas ni alla lider med mig idag. Att jag kommer klara det, det vet jag. Att vissa kommer vara nöjda, det vet jag. Att jag inte kommer vara nöjd, det vet jag. Inte förrän efteråt. När vi umgåtts jag och skruttarna. 

Vi ses!

Efter badhuset.