Imaginär piska

Det är ju inte det att jag måste skriva klart mitt manus. Det är ju inte det att någon står med piskan och låter min rygg randas om historien inte kommer på pränt. Det är ju inte det att familjen får svälta om mina ord inte fastnar i dokumentet.

Men jag blir så besviken själv.

Jag läser rätt många författarbloggar. Är med i några grupper där skrivande människor diskuterar allt möjligt skrivrelaterat. Köper tidningar som handlar om läsande och skrivande. Sällan skriver någon om de där perioderna när tiden, orken och lusten tryter. När man längtar att få skriva men inte orkar sätta igång.

Jag tror inte ett dugg på inspiration. Att jag plötsligt en dag ska få den STORA LUSTEN och skriva ett helt manus utan att vare sig äta eller sova. Däremot vet jag att om ( när) jag väl sätter mig, så mår jag bra. Jag vet att det är roligt även om jag sliter mitt hår stundtals. 

Och. 

Efter september 2014 vet jag hur fantastiskt det är att få se sin text i tryck.

Därför borde jag komma över nederlaget i att råmanuset inte alls kommit så långt som jag önskat. Därför borde jag skriva. 

I morgon börjar jag. Igen.