Överraskad

 Det var nog tur att jag överraskade mig själv med att vara så konsekvent nyss.

(För att ingen ska bli förvirrad vill jag, innan läsning, förtydliga att det är jag i alla roller.)

”Åh fy vilka torra mackor! De här kan jag inte äta. Jag slänger bort dem.”

”Nähä du! Här slängs ingen mat. Har du sagt att du ska äta ur frysen så är det så det är!”

Och jag blev så förvånad att jag snabbt slängde på lite pålägg och åt upp mackorna. Jag visste inte att jag hade det där i mig.

Snabbrepris

 När det startade: Nybliven tvåbarnsmor, relativt nygift, stora skrivdrömmar, liten på jorden

När det nu fortsätter: Tvåbarnsmor till tonåringar, skild sedan åtta år, stora skrivdrömmar, liten på jorden

Jag trodde nog att livet skulle ge alla svar. Att man, som mera vuxen, skulle bli helt säker. Så fel jag hade.

Här är jag; osäker på massor och fortfarande med massor av drömmar. Med elaka erfarenheter av cancer och död. Och fina erfarenheter av omtanke och upplevelser. Livet är fint. Men tufft. Ibland. Kanske kan bloggen, återigen, få vardagstankarna att klarna. Jag försöker väl.

Man får se det från den ljusa sidan

Det var tur att jag inte släppte alla de där tårarna efter helvetesmorgon, terminsslutsutmattning, glömda instrument, väldigt snabbhämtade instrument och vackra luciasånger bland människor som var totala främlingar.

Nu har ju de (flesta) föräldrarna i storskruttans klass sett mig i andra tillstånd tidigare. Mer sansade sådana. Utan tårar. Och för att ingen ska tro något annat så var det också bara tårar. Och de var rätt sansade. 

Det ska bli hysteriskt skönt att vara ledig snart. Om någon undrar.

Bra spartips

I går kunde jag inte skriva. Idag är listan längre. Jag kan inte laga mat, skriva, städa, vara snygg, träna eller ha karaktär.

OCH JAG KAN DEFINITIVT INTE RIDA!

Ända sedan jag flög av hästen för två månader sedan, har jag varit rädd. Först kunde jag inte rida för att jag hade för ont, sedan red jag två gånger och var så rädd att träningsvärken kom sig av att jag spänt mig och idag var jag inte så rädd men jag kan ingenting. Jo, åka häst kan jag. Så nu får jag väl ta mig runt på diverse marknader och rida ponnyridning med ledare då. Det kanske jag kan. Dessutom blir det mycket billigare.

Då säger vi så då.

Tro't eller ej men det tar sig (nog)

I två dagar har jag nu stirrat på den där skärmen. All skrivlust som skulle skölja över mig när jag till sist hade tid, lyckades definitivt inte hitta in i mig. Jag har stirrat. Jag har klickat på något gammalt projekt. Jag har öppnat ett nytt dokument. Och inget, INGET, har hänt.

Att tro sig vara en skrivande människa och sedan inse att man inte kan ett skit, det är liksom lite nedtryckande. Och eftersom det är det har jag dessutom hjälpt mig själv på traven och påmint mig om de där gångerna jag fått höra: "Nej, du har något men det räcker inte."

Och eftersom jag har något har jag åter öppnat skiten jag redan skrivit gör att se om det kan förbättras lite men det kan det ju fan inte för det är så dåligt så istället surfar jag runt på Facebook och bloggar och läser om hur lyckade alla andra är. Och så är jag skitavundsjuk på att de är så bra och så intalar jag mig att det är de för att...( infoga valfritt alternativ) och sedan gråter jag nästan. Dels för att jag är elak och orättvis och dels för att jag blir så bedrövligt martyrisk när jag har för mycket tid för mig själv.

Sedan stänger jag av datorn och läser istället. Om riktiga människor i svunnen tid. Och en liten tanke börjar formas. 

Efter det surfar jag lite (mycket) och får syn på en recension som gör min dag. Den är konstruktiv och upplyftande och jag läser den om och om igen.

Caroline Hurtig

Och nu gör jag det här.

Den fruktansvärda skolan och dess bortskämda elever som inga pedagoger fått utbildning att klara av

Idag har jag gått i förskoleklass och fritids. När vi kom hem vid tretiden var jag helt slut och efter en stund somnade jag sittandes. Det är intensivt att vara sex år, vill jag lova.

Vad jag ännu mer kan lova är att det är lyxigt att vara sex år i Sverige och få delta i den fantastiska verksamhet som bedrivs av de pedagoger som arbetar där. 

Dessutom är det en ynnest att få vara sex år och under dagtid omges av mer än tjugo andra sexåringar som gör sitt allra bästa för att dagen ska bli så bra som det går. (Ja, jag vet att man misslyckas ibland när man är sex år men det för baske mig vuxna också. Och när vuxna misslyckas är det oftare planerat än när sexåringar gör det.)

Hela den här dagen har jag förundrats över hur man bemöter och behandlar varandra. Hur vuxna och barn pratar och möts. Hur lätt allt känns.

Det finns många negativa åsikter om svenska skolan, om svenska barn, om svenska pedagoger. 

Jag känner inte igen den bilden. Prova själva att se på riktigt ska ni se.

Om man skulle säga upp sig

"För att om man går vilse så kan man inte läsa på skyltarna annars."

Standardsvar när man frågar barn varför man ska kunna läsa.

Och jag undrar: 

  *Hur ofta händer det att det finns en skylt att läsa på när man är vilse?

* Går andra familjer ofta vilse? (Att jag gör det är ju ingen nyhet. Då finns det aldrig någon skylt att läsa på.)

* Vet Skolverket om det här?

* I så fall; varför sänker de inte kunskapskraven?

* Vem lär barnen sådan här viktig kunskap? 

* Vad i hela friden gör jag på jobbet?