Det har varit en tuff termin

Det har kommit bud, som ni vet. Lärarna är inte tillräckligt bra. Inte tillräckligt strukturerade. Inte tillräckligt utbildade. Inte tillräckligt... ja läs vad ni vill. Därför kom då budet. Vi ska kontrolleras genom att dokumentera varenda lite fråga vi ställer, varje svar vi får, varje fundering och varje steg vi tar.

Det har vi gjort.

Eftersom vi inte heller är tillräckligt utbildade behöver vi lite mer kunskaper. Och HALLELUJA! Regeringen skickar över lite matematikutbildning som vi lägger uppepå det andra vi ska göra. Om jag chansar lite skulle jag tippa ett snitt på två timmars planering plus lite övningsuppgifter att utföra på eleverna varje vecka. Åh, tack och bock för det! Vi hade ändå inget att göra den tiden. 

Lägg därtill envisa förkylningar som vägrat släppa greppet om personalen på min skola, vikarier finns då och då annars "täcker vi" för varandra. 

Jo, det blir lite tufft.

Jag är lite trött.

Tänker att det ska bli skönt att vara ledig.

Så smyger eleverna in. Ställer sig nära och viskar: " Får jag sitta i ditt knä nu?" 

Eller låter bli att fråga, helt omärkligt finns de bara där och lägger sina huvuden mot mitt.

Jag blir tillfrågad att sitta vid fyra olika bord i matsalen.

Jag har ett band av elever efter mig när jag rastvaktar.

De kommer bakifrån och sticker sina små händer i min bara sådär.

De frågar när vi ska lära oss något, för idag "har vi ju bara haft roligt" när vi egentligen haft SO.

De skriker nej när vi avslutar en uppgift.

De vill fortsätta diskutera när det är dags att gå ut på rast.

Och när jag går över skolgården, på väg hem ropar de på håll innan de kramar mig hejdå.

Det är värt det. Jag vet varför jag går dit, jag vill inget annat jobb.

Det jag vill, är att man ska se det också, att det är eleverna som är mitt jobb. 

Det är de värda.