I går lade jag ifrån mig boken jag funderat över allt sedan jag fick höra om den. Med tunga känslor och rädsla inför det som är opåverkbart. Men också med en värme som fyllde mig.
Det här är ingen vanlig skönlitterär bok. Ingen spännande historia där man funderar över hur det ska bli, om cancern eller Kristian ska vinna. Det vet man redan. Kanske är det därför den kryper innanför skinnet och skapar det där som gör ont, som får mig att darra och oron att belägra mig. Kanske är det därför eller så handlar det om Kristians sätt att hantera språket och orden när livet går åt ett djävulskt håll. Det finns inget han inte skriver. Tror jag.
Jag tänker att det som gör ondast att läsa är de vardagliga sakerna. Hur håret ramlar av. Hur han brinner upp när han dricker alkohol eller hur han längtar efter sitt ofödda barn. Hur det är alla de där sakerna jag tar för givet eller retar mig på som känns mest. Behandlingarna kommer aldrig lika nära. Och jag får också känslan av att det är för att han inte låter dem göra det. För att han ger cancern "en käftsmäll" och inte alls accepterar sitt öde, torts att han vet.
Ofta väljer jag att läsa den här typen av böcker när jag är lite vek. Lite trött och lite känslig. Som nu. Kanske borde jag läsa roliga böcker som inte alls får mig ledsen. Men på något underligt sätt är det just då jag känner att jag går helt in i dem, som om jag kan uppleva böckerna på riktigt när jag inte orkar värja mig.
Jag har tyckt om att läsa den här boken. Kommer nog att läsa nästa också. Men jag väntar lite. Och distansierar mig. Och snart, när jag sovit ikapp, handlat klart och orkar med, då beställer jag den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar