Långsamt

Långsamt, långsamt märker jag att jag börjar vakna till liv igen. Det som under några månader fått mig att behöva ta till vara varje sekund av vila, som fått hjärnan att fokusera framåt, som fått mig att forcerat bläddra i olika böcker på kvällarna utan att fastna i någon, som tvingat mig att skriva listor för att inte glömma något, som fått mig att glömma massor, som fått mig att ta en dag i taget för att inte skapa totalt kaos, det börjar släppa.

Nej, jag lever inget extremt liv. Kanske till och med lugnare än många andra. Men jag har lärt mig. Vill aldrig mer bränna ut hjärnan så som jag en gång gjorde. Det är det inte värt.

Men nu. Nu börjar jag märka en förändring. Jag läser ut böcker, njuter av dem och tar in texten när jag bläddrar mig framåt. Jag njuter av en stund i soffan med familjen. Jag viker tvätten. Jag har ett skrivsug. På kvällarna känner jag hur tröttheten kommer och jag somnar utan tusen tankar. Jag tror att jag kan något och jag vet att det finns de som tycker om mig. 

Det är skönt nu.