Varning! Mammalycka-inlägg

För sju år sedan låg jag på uppvak. Jag låg där själv och undrade var i hela friden min man och nyfödda dotter tagit vägen. De hade försvunnit några timmar tidigare, efter att hon blivit utplockad ur min mage. Det var ett planerat kejsarsnitt eftersom hon låg i säte. Hela tiden när jag låg där på operationsbordet var jag så lycklig. Personalen var fantastiska och de berättade för mig att de, i princip, slogs om att få vara med på kejsarsnitten. De slog vad om vikt och kön och när hon kom ut var jag så omtumlad av alla känslor att jag glömde bort att titta om det var en flicka eller pojke. Det var inte viktigt.

Oron när de inte kom till mig på uppvaket förstärktes över att även personalen verkade oroade. Helt i onödan, skulle det visa sig. Det enda som hänt var att min man blivit placerad med dottern under en värmelampa. Och blivit bortglömt. Han var precis lika full av känslor som jag och vågade inte röra sig av rädsla för att något skulle hända. Till sist blev han hittad och flyttad ned till mig.

Den där underbara lilla varelsen som kommit ur mig var det vackraste jag sett. Trots att hennes huvud var mer än lovligt tillknövlat efter att ha suttit fast under mitt revben och att hennes ben var böjda uppåt så mycket att hon inte gick att mäta ordentligt, så fanns det ingen vackrare. Jag kan se idag, på bilderna, att hon ser rätt bucklig ut, men jag såg inte det då.

En vecka senare fick hon skena för höfterna. Jag var förkrossad och trodde aldrig hon skulle kunna gå, men insåg rätt snart att det inte var någon fara. Faktum är att det var ganska praktiskt. Inte minst insåg jag det efter sex veckor när de plockade bort skenan och jag skulle hålla ordning på hennes ben själv.

Idag fyller hon sju. Huvudet är inte det minsta buckligt längre och benen kan hon räta ut lagom mycket. Hon är den vackraste, underbaraste sjuåring jag vet och idag ska jag njuta extra mycket av henne.

Riktigt så här vig är hon inte längre.
Och bilden är ett foto med mobilen från datorn eftersom uppladdningen inte vill fungera!!!!!!!!!

En bra bok

Jag läser just nu Moderspassion av MajGull Axelsson. Den är fantastiskt skriven. Språket är av den där sorten jag avundas. Den där sorten som gör att jag tänker lägga ner mitt eget skrivande eftersom det aldrig kommer kunna bli så där. Berättelsen driver framåt och intrigen är grundligt utformad. Karaktärerna är tydligt utarbetade och man lär känna dem direkt. En mycket bra bok. Men.

Något gör att jag inte längtar efter att gå och lägga mig och läsa. Att jag inte har det där suget efter att veta vad som ska hända. Jag tänker inte på boken under dagarna och skulle jag beskriva den vet jag inte riktigt vad jag skulle säga. Än så länge har jag läst en tredjedel. Det går lätt att komma framåt men innehållet väcker inga funderingar alls. Ändå förstår jag att det är just vad författaren vill.

Jag skulle förmodligen hålla med vem som helst om att det här är en bra bok. Ändå betyder den ingenting för mig. Ska bli spännande att se om jag ändrar mig senare i boken. Jag återkommer.

Det är lag

Man måste drömma sig bort en dag som denna.
Om någon vill nå mig är det inte säkert jag hör. Jag befinner mig någon helt annanstans.

Den underbara helgen del 2

Det finns de som man tror att man tappar. Som man tror att man aldrig mer kommer kunna hitta igen. De där som man hade alldeles, alldeles intill under lång tid men som sedan gled bort. Långsamt eller fort, för att sedan finnas bara i periferin. Som man ibland inte tänker på alls men som då och då dyker upp. De där som man saknar att ha intill sig eftersom det gav så otroligt mycket när de fanns där. De där man sörjer att de är borta. Jag har, säkert precis som de flesta andra, flera sådana människor. Idag hittade jag en av dem. Igen. Och jag är så glad för att jag gjorde det.

När jag var sexton började jag gymnasiet utan någon av mina kompisar. De valde annat än mig och nog var det nervöst. Det fanns en tjej där som jag visste namnet på eftersom hon var kompis till en kompis kompis. Vi hittade varandra nästan direkt. Stöttes och blöttes under många långa fikastunder när Hamncaféet var mer intressant än lektionerna. Hon blev en vän som drog mig åt alla möjliga håll. Som stöttade och puffade mig mot saker jag förmodligen aldrig vågat annars. Jag vill gärna tro att jag puffade henne också ibland, men det är hennes kraft jag minns mest. Vi höll ihop och var rätt lika varandra men också rätt olika.

Så hände egentligen ingenting mer än livet. Hon gick åt ett håll och jag åt ett annat. Och där någonstans blev hon en sådan jag tappade. Jag tror inte det var något aktivt val utan bara något som blev, åtminstone från min sida.

Hon har funnits i den där periferin men så fick jag se att hon var i min stad i helgen. Och skickade ett förslag att ses. Hon pressade in mig i ett späckat schema och i morse tog vi en frukostfika. När jag lämnade henne vid tåget var jag varm. Vi är fortfarande rätt lika. Och rätt olika. Jag tycker fortfarande om henne. Det kan man säga, även efter att bara ha setts en dryg timme, när man inte tycker det är något konstigt i samtalet. Ni vet, man avhandlar barn, jobb och boende på fem minuter och sedan kan man prata som vanligt igen. Sådär som vanligt som när man var sexton, även om man har alldeles helt andra tankar nu.

Jo, jag har slutat vara sur nu.

Dessutom har jag fått hem två ungar som jag längtat efter helt galet mycket. Och så har jag inte skrivit men, nog så viktigt, närt mina författardrömmar. Och så har jag fixat i växthuset.

Den underbara helgen

Jag har verkligen sett fram emot att vara ensam den här helgen. Barnen utlånade till mormor. Fest på fredag. Mannen på fiske under dagarna. Jag gör det jag vill. Jag skriver. Jag äter goda saker jag är sugen på. Jag njuter av ensamheten.

Och så.

Jättekul fest på fredagen. Jag längtar efter barnen. Jag får inget gjort. Jag skriver inte ett ord. Jag äter för många saker som är goda och jag är sugen på. Jag gör inte alls det jag vill. Jag vet inte vad jag vill. Jag blir sur.

Sedan blir jag sur för att jag surar och så tänker jag att det är bättre att gå och lägga mig och så vet jag att jag kommer ångra i morgon att jag surade idag.

Aldrig nöjd.

Det gick

Inte alls som jag tänkt.
Ibland önskar jag att jag hade lite mer vinnar-takter i mig.
Typ "Nu ska de allt få se!"
Eller "Ingen lathet vinner över mig!"
Eller varför inte "Nu jäklar!"

Förresten, den sista har jag. Alldeles nyss tänkte jag " Nu jäklar tar jag mig en bulle."
Innan dess tänkte jag " Jag hinner jäklar åka och hämta böckerna jag fått."

Jag är inte riktigt nöjd med det där jäklarnet. Däremot med det här. ( Bullen är redan slut)

Jag hade tänkt smyga

Men om jag basunerar ut finns väl ingen återvändo.
Det är den nedre bilden som är anledning till den övre.
Båda är lika tråkiga.
Men den nedre kan försvinna om jag använder den övre.

Och nej. Det är ingen bebis i den nedre.