Att redigera ett manus

I fredags fick jag tillbaka mitt manus från lektören. Jublande lycklig vaknade jag på lördagen. Jag har längtat så hysteriskt mycket efter att få börja peta i den där texten igen. Att få göra de förbättringar som en duktig människa föreslagit. När hennes förslag dessutom var mycket förståeliga för mig kändes det ännu lättare.

Så.

Jag har aldrig varit så effektiv någonsin. Och pigg. Jag planerar lektioner. Fixar i trädgården. Läser med barnen. Handlar. Lagar mat. Rättar elevuppgifter. Duschar ungar. Listan är inte slut där, den fortsätter och fortsätter i all evighet. Det är bara en sak jag inte gör. Redigerar. Jo, jag har läst alla synpunkter. Scrollat igenom manuset. Jag tänker på karaktärsändringar, konstiga tidshopp och formuleringar som inte sitter som de ska. Hela tiden tänker jag på det. Sedan tänker jag att det är dags att öppna dokumentet. Börja. Starta.

Och så gör jag det inte. Istället gör jag allt det där andra. För någonstans är jag rädd. Jag inbillade mig i början att det handlade om att jag ville spara på det roliga. PÖH! Det är ingenting annat än rädslan över att det är på riktigt. Att jag tänker att det finns ett kryphål någonstans. Att jag ska kunna dra mig ur och låtsas som om jag inte alls skrivit på något avtal. Som om jag inte alls ska publicera alla de där orden så att andra kan läsa. Det är en mycket märklig känsla, det här. 

Jag har inget val, det vet jag. Eller snarare det vet jag att jag inte vill. En dröm går i uppfyllelse nu. Det jag haft med mig när jag suttit där alla timmar, är nu sanning. Därför sätter jag igång nu.

Jag ska bara duscha först.

Vad är det för fel?

Idag har jag inte gjort något.

Tänkte jag nyss.

Bara:

Jobbat

Sprungit

Hämtat barn

Tvättat

Handlat

Lagat mat

Jo, jag fattar. Men känslan sitter kvar.

Att vakna en lördag

Jag har sovit i tio timmar.

Jag har fått mail med fina ord och ändringar från lektören.

Jag har en lugn helg framför mig.

Jag har goda förhoppningar om en finfin helg.

Already famous

Jo jag skulle gärna bli internationellt känd som författare. Kanske är det därför jag idag haft 260 besökare från USA på bloggen. När jag i vanliga fall har ca 50 från Sverige.

Något annat kan det väl inte vara?

I väntans tider

Joråsåatt.

Det är lite sådär berg och dalbana här. 

När det gäller att få ge ut sin bok, menar jag. 

För det mesta tänker jag inte så mycket på det. Manuset ligger i andra händer just nu och jag kan inget göra. Att starta nytt känns lite tungt, med tanke på att jag i maj kommer att få redigera. Som den författarwannabie jag varit under så många år har jag läst otaliga spy-inlägg från de som redigerar. Så jag är ganska förberedd på att jag kommer tycka rätt så illa om min text, vad det lider.

Ibland pratar någon jag träffar om boken. Då hoppar hjärtat i kroppen och jag fylls av en sådan där glädje jag minns från barndomen. Ni vet när man fick gå ut och hoppa hopprep första gången på våren. Eller springa barfota i daggräs för att äta hallon till frukost. Så känns det. Jag blir alldeles plirrig.

Innan tanken färdas ett steg till. Då fryser hjärtat. För det är nu jag ska bli sågad. Granskad och nedbruten. Jag är debutant. Jag har dessutom skrivit ett manus om kärlek. Det innehåller en hel del saker som kommer avfärdas som tjafs. Som kommer vara töntigt att läsa för vissa. Jag vet det. Vad jag dessutom vet är att jag har så svårt att inte ta kritik till mig.

Faktum är att jag gillar kritik. När den är befogad och (ja, jag är lärare) formativ. Kritik som gör att jag kan utvecklas och bli bättre. Men jag vet att det inte är så lätt att vare sig ge eller ta kritik som handlar om sådant där som är personligt. Som en berättelse man burit med sig så länge.

Att få mitt manus publicerat är bland det läskigaste jag gjort. Ändå finns inget alternativ nu när jag fått erbjudandet.  Jag ska bara komma ihåg att glömma bort det lite när det väl är dags.

Att fokusera rätt

Inte bara har jag lyckats pressa mig genom 

nålsögat som kallas publicering av manus till 

bok, jag har också lyckats få en novell med i 

en antologi. Idag publicerades en 

INTERVJU (!)  med mig. Med en skitkonstig, 

glansig bild och allt. Tur det inte är min panna 

man ska fokusera på, utan min text. 

http://www.annljungberg.se/2014/04/hej-novellvinnare-theres-sjoblom-wittgren/

När man är sjuk

Fast frisk så man kan gå i morgon. Och vill göra något. Och är väldigt sugen på att få börja redigera det manus som ska bli en bok och vet att det kommer dröja lääänge innan synpunkterna ramlar in och man tänker att man fortsätter med det där manuset som man låtit ligga för att man haft svårt att hitta lusten och man kommer på att man ska hämta barnen och att man faktiskt inte ens kommer ihåg var anteckningsboken ligger.

Då blir man lite sur.