I fredags fick jag tillbaka mitt manus från lektören. Jublande lycklig vaknade jag på lördagen. Jag har längtat så hysteriskt mycket efter att få börja peta i den där texten igen. Att få göra de förbättringar som en duktig människa föreslagit. När hennes förslag dessutom var mycket förståeliga för mig kändes det ännu lättare.
Så.
Jag har aldrig varit så effektiv någonsin. Och pigg. Jag planerar lektioner. Fixar i trädgården. Läser med barnen. Handlar. Lagar mat. Rättar elevuppgifter. Duschar ungar. Listan är inte slut där, den fortsätter och fortsätter i all evighet. Det är bara en sak jag inte gör. Redigerar. Jo, jag har läst alla synpunkter. Scrollat igenom manuset. Jag tänker på karaktärsändringar, konstiga tidshopp och formuleringar som inte sitter som de ska. Hela tiden tänker jag på det. Sedan tänker jag att det är dags att öppna dokumentet. Börja. Starta.
Och så gör jag det inte. Istället gör jag allt det där andra. För någonstans är jag rädd. Jag inbillade mig i början att det handlade om att jag ville spara på det roliga. PÖH! Det är ingenting annat än rädslan över att det är på riktigt. Att jag tänker att det finns ett kryphål någonstans. Att jag ska kunna dra mig ur och låtsas som om jag inte alls skrivit på något avtal. Som om jag inte alls ska publicera alla de där orden så att andra kan läsa. Det är en mycket märklig känsla, det här.
Jag har inget val, det vet jag. Eller snarare det vet jag att jag inte vill. En dröm går i uppfyllelse nu. Det jag haft med mig när jag suttit där alla timmar, är nu sanning. Därför sätter jag igång nu.
Jag ska bara duscha först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar