Det är lite sådär berg och dalbana här.
När det gäller att få ge ut sin bok, menar jag.
För det mesta tänker jag inte så mycket på det. Manuset ligger i andra händer just nu och jag kan inget göra. Att starta nytt känns lite tungt, med tanke på att jag i maj kommer att få redigera. Som den författarwannabie jag varit under så många år har jag läst otaliga spy-inlägg från de som redigerar. Så jag är ganska förberedd på att jag kommer tycka rätt så illa om min text, vad det lider.
Ibland pratar någon jag träffar om boken. Då hoppar hjärtat i kroppen och jag fylls av en sådan där glädje jag minns från barndomen. Ni vet när man fick gå ut och hoppa hopprep första gången på våren. Eller springa barfota i daggräs för att äta hallon till frukost. Så känns det. Jag blir alldeles plirrig.
Innan tanken färdas ett steg till. Då fryser hjärtat. För det är nu jag ska bli sågad. Granskad och nedbruten. Jag är debutant. Jag har dessutom skrivit ett manus om kärlek. Det innehåller en hel del saker som kommer avfärdas som tjafs. Som kommer vara töntigt att läsa för vissa. Jag vet det. Vad jag dessutom vet är att jag har så svårt att inte ta kritik till mig.
Faktum är att jag gillar kritik. När den är befogad och (ja, jag är lärare) formativ. Kritik som gör att jag kan utvecklas och bli bättre. Men jag vet att det inte är så lätt att vare sig ge eller ta kritik som handlar om sådant där som är personligt. Som en berättelse man burit med sig så länge.
Att få mitt manus publicerat är bland det läskigaste jag gjort. Ändå finns inget alternativ nu när jag fått erbjudandet. Jag ska bara komma ihåg att glömma bort det lite när det väl är dags.
Ibland pratar någon jag träffar om boken. Då hoppar hjärtat i kroppen och jag fylls av en sådan där glädje jag minns från barndomen. Ni vet när man fick gå ut och hoppa hopprep första gången på våren. Eller springa barfota i daggräs för att äta hallon till frukost. Så känns det. Jag blir alldeles plirrig.
Innan tanken färdas ett steg till. Då fryser hjärtat. För det är nu jag ska bli sågad. Granskad och nedbruten. Jag är debutant. Jag har dessutom skrivit ett manus om kärlek. Det innehåller en hel del saker som kommer avfärdas som tjafs. Som kommer vara töntigt att läsa för vissa. Jag vet det. Vad jag dessutom vet är att jag har så svårt att inte ta kritik till mig.
Faktum är att jag gillar kritik. När den är befogad och (ja, jag är lärare) formativ. Kritik som gör att jag kan utvecklas och bli bättre. Men jag vet att det inte är så lätt att vare sig ge eller ta kritik som handlar om sådant där som är personligt. Som en berättelse man burit med sig så länge.
Att få mitt manus publicerat är bland det läskigaste jag gjort. Ändå finns inget alternativ nu när jag fått erbjudandet. Jag ska bara komma ihåg att glömma bort det lite när det väl är dags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar