Jag skriver!
Jag skriver!
onsdag 15 oktober 2014
Gör som jag är tillsagd
Man får en mugg, ett gott te och ett fat av snälla bokklubbskompisar för att man gett ut en bok. Med presenterna följer instruktionen att man ska ha dem när man skriver.
Det är nu tredje kvällen jag dricker te ur muggen. Varje gång har jag tänkt på nästa manus. Ikväll har jag till och med tagit fram datorn och mitt synopsis.
Det går framåt.
Ja, fatet är tomt. På grund av att det är onsdag och ingen av skruttarna sover. Det jag vill ha där passar sig inte då.
tisdag 14 oktober 2014
Tre böcker som satt spår
Tre böcker har jag nu hunnit avverka på kort tid, sedan jag fick igång läsflytet med En enda natt. Välbehövligt att få försvinna in i andra världar ett tag när det snurrat på väldigt fort ett tag.
Den första jag gav mig på var Min sämre hälft "Jag är inte dum i huvvet, jag har Parkinson" av Annika Laack.
Boken beskriver hennes liv från början när det mesta gick hennes väg till den dag när hon insåg att någonting var fel. Annika har, som jag förstår det, drivits av en stor äventyrslusta från tidiga år och att då inte kunna leva det liv man vill borde vara hemskt. I boken beskrivs både roliga, jobbiga och sorgliga skeenden som orsakats av hennes diagnos Parkinson. Jag blir beklämd ibland och känner att ingen borde få utstå saker som dessa men i nästa stund skrattar jag. Annika har förmågan att de det komiska i situationer där jag tänker mig att jag själv skulle legat som en våt fläck av självömkan. Det är en bok att läsa för alla som har Parkinson, som har någon i sin närhet med Parkinson eller för alla som någon gång träffar någon som har Parkinson. Alltså: alla borde läsa den för att få reda på hur denna Annikas andra hälft ställer till det.
Efter det läste jag Spegelblänk av Marie-Louise Fritzén.
Boken handlar om Emma, en levnadsglad ung kvinna som tänker sig att få en riktigt rolig och vild sommar. I hennes närhet finns systern Caroline som tidigare stått henne mycket nära men nu mest verkar bry sig om hur hon, hennes familj och hennes hem tar sig ut inför andra. När deras farmor blir sjuk och hamnar på sjukhus hittar Emma hennes gamla dagböcker och när hon börjar läsa får hon ta del av en historia hon inte hade en aning om.
Boken rör sig mellan nutid och dåtid och det är farmoderns historia som fångar mig mest. Till en början har jag svårt att knyta an men ju mer jag läser desto svårare får jag att slita mig. Det är en hemsk men vacker berättelse som lämnar spår.
I bilen de senaste dagarna har jag lyssnat på Pax Nidstången av Åsa Larsson och Ingela Korsell.
Boken handlar om pojkarna Alrik och Viggo som kommer som fosterbarn till en familj i Mariefred. I Mariefred bor också Magnar och Estrid, väktare till ett hemligt bibliotek som innehåller magiska skrifter. De båda pojkarna hamnar efter ett bråk hos Magnar och Estrid och de misstänker att det är de som blivit sända för att hjälpa till att vakta biblioteket.
Jag blev helt fast i denna bok efter endast några minuter. Pojkarna är så trovärdigt beskrivna, på ett sätt man inte är van i barnlitteratur, att jag kände från början att det inte kunde bli dåligt. Kapitlen är korta och kärnfulla och drivet i boken gör att jag aldrig tappar fokus. Min femåring kände likadant även om han påpekade hur fel det är att slåss, svära och kasta sten.
Det här är en bok för alla barn som inte är rädda för lite läskiga monster. Och för alla vuxna.
Den första jag gav mig på var Min sämre hälft "Jag är inte dum i huvvet, jag har Parkinson" av Annika Laack.
Boken beskriver hennes liv från början när det mesta gick hennes väg till den dag när hon insåg att någonting var fel. Annika har, som jag förstår det, drivits av en stor äventyrslusta från tidiga år och att då inte kunna leva det liv man vill borde vara hemskt. I boken beskrivs både roliga, jobbiga och sorgliga skeenden som orsakats av hennes diagnos Parkinson. Jag blir beklämd ibland och känner att ingen borde få utstå saker som dessa men i nästa stund skrattar jag. Annika har förmågan att de det komiska i situationer där jag tänker mig att jag själv skulle legat som en våt fläck av självömkan. Det är en bok att läsa för alla som har Parkinson, som har någon i sin närhet med Parkinson eller för alla som någon gång träffar någon som har Parkinson. Alltså: alla borde läsa den för att få reda på hur denna Annikas andra hälft ställer till det.
Efter det läste jag Spegelblänk av Marie-Louise Fritzén.
Boken handlar om Emma, en levnadsglad ung kvinna som tänker sig att få en riktigt rolig och vild sommar. I hennes närhet finns systern Caroline som tidigare stått henne mycket nära men nu mest verkar bry sig om hur hon, hennes familj och hennes hem tar sig ut inför andra. När deras farmor blir sjuk och hamnar på sjukhus hittar Emma hennes gamla dagböcker och när hon börjar läsa får hon ta del av en historia hon inte hade en aning om.
Boken rör sig mellan nutid och dåtid och det är farmoderns historia som fångar mig mest. Till en början har jag svårt att knyta an men ju mer jag läser desto svårare får jag att slita mig. Det är en hemsk men vacker berättelse som lämnar spår.
I bilen de senaste dagarna har jag lyssnat på Pax Nidstången av Åsa Larsson och Ingela Korsell.
Boken handlar om pojkarna Alrik och Viggo som kommer som fosterbarn till en familj i Mariefred. I Mariefred bor också Magnar och Estrid, väktare till ett hemligt bibliotek som innehåller magiska skrifter. De båda pojkarna hamnar efter ett bråk hos Magnar och Estrid och de misstänker att det är de som blivit sända för att hjälpa till att vakta biblioteket.
Jag blev helt fast i denna bok efter endast några minuter. Pojkarna är så trovärdigt beskrivna, på ett sätt man inte är van i barnlitteratur, att jag kände från början att det inte kunde bli dåligt. Kapitlen är korta och kärnfulla och drivet i boken gör att jag aldrig tappar fokus. Min femåring kände likadant även om han påpekade hur fel det är att slåss, svära och kasta sten.
Det här är en bok för alla barn som inte är rädda för lite läskiga monster. Och för alla vuxna.
lördag 11 oktober 2014
Saker jag bestämt mig för idag
Allt elände i världen är inte mitt fel. ( Okej, här är jag och jag inte riktigt överens.)
Det är roligare att pynta än att städa.
Man behöver inte middag varje dag.
Allt elände i världen är mitt fel.
Godis och snacks är överskattat.
Spara ögondroppar omifallatt man får ögoninflammation är bra.
Godis och snacks är underskattat som energiintag.
Jag behöver fjorton miljoner kronor.
Punkt.
måndag 6 oktober 2014
Världsnyhet!
Det har hänt! Det har hänt! Det har hänt!
Någon jag inte känner, inte vet vem det är, någon som har den utan min vetskap, har tyckt.
OCH HON TYCKTE DET VAR BLAND DET BÄTTRE HON LÄST!
Den känslan.
Nu grinar jag.
Ni vet vad man säger
"Får man bara ostbågar till efterrätt kan till och med microvärmd panpizza ätas till lunch."
/hon som är hemma sjuk och äter det som finns i skåpen
söndag 5 oktober 2014
En enda natt av Simona Ahrnstedt
Det fanns någon mening med att jag skulle falla in i förkylningsträsket och plötsligt stanna upp. Läsningen av En enda natt.
De tre tidigare böcker jag läst av Simona Ahrnstedt har varit historiska och kanske är det därför jag har lite svårt till en början att ta mig an boken. Jag är så väldigt ointresserad av finansvärlden att jag, under de första kapitlen, funderar över om jag kommer ta mig vidare. När jag väl blivit introducerad och får möta själva kärlekshistorien är det ingen tvekan längre. Jag är fast. Att boken är tjock är inga problem och jag kan inte sluta. För mig är en lättillgänglig text något av det bästa som finns. Vill inte behöva stanna upp för att fundera över formuleringar, utan känna drivet hela tiden. Det gör jag här och det tar inte mer än två dagar att läsa ut den.
Boken handlar om Natalia de Grip, överklassens överklass i Sverige i nutid. Född med guldsked i mun sånär som för den maktstruktur som innehas av männen i hennes närhet. Den handlar också om David, inte alls född in i samma värld men en man som, hämndlystet, kämpat sig dit. När de möts är det ingen tvekan om att de två aldrig kommer kunna ha en relation på något sätt. David hatar hennes familj och de gör detsamma, även om hatet aldrig innefattat henne. En natt tillsammans däremot, är inget som skadar.
Jag tycker den här boken visar på ett utvecklat författarskap i den mån att alla karaktärer som beskrivs är så bra gjorda. Det finns människor av alla sorter och Simona lyckas beskriva flera av dem tydligt med endast några korta meningar eller några få sammanhang. Jag gillar också de blinkningar som görs till några olika filmer, om det är medvetet eller inte kan inte jag svara på, men det roar mig när jag känner igen dem. De strukturer som beskrivs i boken gör mig upprörd och jag förfäras och undrar över om det verkligen kan vara så, vilket jag aldrig kommer få veta.
När det gäller eh, det där, ni vet, är jag möjligtvis något för pryd för vissa delar men det ligger hos mig och ingenting annat. Andra har säkerligen stor behållning av det.
Jag är så glad att det finns böcker med så här mycket och väl beskriven kärlek.
De tre tidigare böcker jag läst av Simona Ahrnstedt har varit historiska och kanske är det därför jag har lite svårt till en början att ta mig an boken. Jag är så väldigt ointresserad av finansvärlden att jag, under de första kapitlen, funderar över om jag kommer ta mig vidare. När jag väl blivit introducerad och får möta själva kärlekshistorien är det ingen tvekan längre. Jag är fast. Att boken är tjock är inga problem och jag kan inte sluta. För mig är en lättillgänglig text något av det bästa som finns. Vill inte behöva stanna upp för att fundera över formuleringar, utan känna drivet hela tiden. Det gör jag här och det tar inte mer än två dagar att läsa ut den.
Boken handlar om Natalia de Grip, överklassens överklass i Sverige i nutid. Född med guldsked i mun sånär som för den maktstruktur som innehas av männen i hennes närhet. Den handlar också om David, inte alls född in i samma värld men en man som, hämndlystet, kämpat sig dit. När de möts är det ingen tvekan om att de två aldrig kommer kunna ha en relation på något sätt. David hatar hennes familj och de gör detsamma, även om hatet aldrig innefattat henne. En natt tillsammans däremot, är inget som skadar.
Jag tycker den här boken visar på ett utvecklat författarskap i den mån att alla karaktärer som beskrivs är så bra gjorda. Det finns människor av alla sorter och Simona lyckas beskriva flera av dem tydligt med endast några korta meningar eller några få sammanhang. Jag gillar också de blinkningar som görs till några olika filmer, om det är medvetet eller inte kan inte jag svara på, men det roar mig när jag känner igen dem. De strukturer som beskrivs i boken gör mig upprörd och jag förfäras och undrar över om det verkligen kan vara så, vilket jag aldrig kommer få veta.
När det gäller eh, det där, ni vet, är jag möjligtvis något för pryd för vissa delar men det ligger hos mig och ingenting annat. Andra har säkerligen stor behållning av det.
Jag är så glad att det finns böcker med så här mycket och väl beskriven kärlek.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)