Tre böcker har jag nu hunnit avverka på kort tid, sedan jag fick igång läsflytet med En enda natt. Välbehövligt att få försvinna in i andra världar ett tag när det snurrat på väldigt fort ett tag.
Den första jag gav mig på var Min sämre hälft "Jag är inte dum i huvvet, jag har Parkinson" av Annika Laack.
Boken beskriver hennes liv från början när det mesta gick hennes väg till den dag när hon insåg att någonting var fel. Annika har, som jag förstår det, drivits av en stor äventyrslusta från tidiga år och att då inte kunna leva det liv man vill borde vara hemskt. I boken beskrivs både roliga, jobbiga och sorgliga skeenden som orsakats av hennes diagnos Parkinson. Jag blir beklämd ibland och känner att ingen borde få utstå saker som dessa men i nästa stund skrattar jag. Annika har förmågan att de det komiska i situationer där jag tänker mig att jag själv skulle legat som en våt fläck av självömkan. Det är en bok att läsa för alla som har Parkinson, som har någon i sin närhet med Parkinson eller för alla som någon gång träffar någon som har Parkinson. Alltså: alla borde läsa den för att få reda på hur denna Annikas andra hälft ställer till det.
Efter det läste jag Spegelblänk av Marie-Louise Fritzén.
Boken handlar om Emma, en levnadsglad ung kvinna som tänker sig att få en riktigt rolig och vild sommar. I hennes närhet finns systern Caroline som tidigare stått henne mycket nära men nu mest verkar bry sig om hur hon, hennes familj och hennes hem tar sig ut inför andra. När deras farmor blir sjuk och hamnar på sjukhus hittar Emma hennes gamla dagböcker och när hon börjar läsa får hon ta del av en historia hon inte hade en aning om.
Boken rör sig mellan nutid och dåtid och det är farmoderns historia som fångar mig mest. Till en början har jag svårt att knyta an men ju mer jag läser desto svårare får jag att slita mig. Det är en hemsk men vacker berättelse som lämnar spår.
I bilen de senaste dagarna har jag lyssnat på Pax Nidstången av Åsa Larsson och Ingela Korsell.
Boken handlar om pojkarna Alrik och Viggo som kommer som fosterbarn till en familj i Mariefred. I Mariefred bor också Magnar och Estrid, väktare till ett hemligt bibliotek som innehåller magiska skrifter. De båda pojkarna hamnar efter ett bråk hos Magnar och Estrid och de misstänker att det är de som blivit sända för att hjälpa till att vakta biblioteket.
Jag blev helt fast i denna bok efter endast några minuter. Pojkarna är så trovärdigt beskrivna, på ett sätt man inte är van i barnlitteratur, att jag kände från början att det inte kunde bli dåligt. Kapitlen är korta och kärnfulla och drivet i boken gör att jag aldrig tappar fokus. Min femåring kände likadant även om han påpekade hur fel det är att slåss, svära och kasta sten.
Det här är en bok för alla barn som inte är rädda för lite läskiga monster. Och för alla vuxna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar