Ni vet när man sjungit samma sång för barnen tusenmiljarder gånger och man till sist inte har en aning om vad man sjunger för man håller på att bli galen av upprepningen? Och man tänker byta sång men sedan gör man inte det för den är så bra, tycker den som hör en sjunga. Istället fortsätter man för att man hoppas att någon ska bli glad av det.
Så känns det med den där texten som snart ska bli bok. NU borde det vara sista gången. NU tror jag snart jag kan recitera den från minnet. Man skulle kunna säga att den inte känns så spännande längre.
Vad som däremot är spännande. Eller snarare skitj-la superläskigt är hur andra kommer tycka. För nu är det nära tryck.
Hoppas jag.
Jo, men då är du ju snart där!! Bara lite till!
SvaraRadera