Först fanns det ett flickebarn som älskade hästar. Som red hemma och på ridskolan och levde för det. Sedan var hästarna mindre intressanta några år. Sedan var hästarna föremål för mycket längtan några år. Sedan började det där flickebarnet, som för all del var mer en tant nuförtiden, att rida igen.
Och det var fantastiskt roligt. Och underbart. Och allt man kan tänka sig.
Och sedan flög tanten av och fick en blåtira och ett sprucket revben och kunde inte rida på fem veckor. Vet ni vad en flygtur från en galopperande häst med efterföljande värk gör med psyket hos en fegis? Japp! Skrämmer livet ur tantfegisen.
Som en påminnelse till mig själv vill jag nu meddela att dagens ridtur må ha varit darrig och stel och sett för bedrövlig ut, men jag lever. Och har en hel kropp. Och älskar fortfarande att rida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar