Jag trodde inte det skulle hända redan

Sentimental. Se där! Dagens ord.

Det där första, pyttelilla barnet som kom med klämt huvud och vägrade gå upp i vikt. Som hade fel på båda höfterna och fick ha skena. Som var så liten, så liten; hon har blivit stor.

Cyklar själv till lekparken. Har bestämda, genomtänkta (nåja) åsikter. Kan ironisera på ett kul sätt med oss. Känner människor jag aldrig träffat. Hon är så stor.

Den där andre som kom med blåsljud på hjärtat och skrämde livet ur oss. Som aldrig ville sluta amma. Som alltid skulle vara liten, liten, liten; han börjar växa ur de orden.

Använder egna ord och funderingar. Tycker eget som inte alltid kommer från oss. Funderar över vuxenhet. 

Jag vill jubla lite. Över hur fina de är. Kloka. Snälla. Intelligenta.

Och så vill jag jubla lite över att de börjar bli stora och att ett helt annat liv ligger där framför.

Men sedan vill jag gråta. Ropa åt dem att jag inte är klar. Att jag redan saknar de bebisar de var. Att de väl kan vara så där små igen. 

Det har gått för fort. 

Researchen har börjat

Det kommer gå hur lätt som helst

Det är nu ganska exakt fem dygn sedan jag skickade iväg mitt redigerade manus till förlaget. Och nu började det klia igen. Jag vill skriva mer.

Det finns en påbörjad tanke. En anteckningsbok förberedd för strukturering. Den har till och med meningar om innehåll i några kapitel. Förra gången ritade jag upp manuset på ett stort papper innan jag började. Den här gången har jag tänkt annorlunda. 

Jag vet redan, visserligen vagt, vad som ska hända. I vilken tidsålder och miljö det händer och vilka människor som ska utsättas för det som ska hända. Nu behöver jag bara göra allt tydligare. När det är gjort kan jag skriva berättelsen.

Plättlätt! Och hur kul som helst. Jag är väl klar om en vecka då. 

Eller något.

Sluta mjäka och sträck på mig

Jag har bestämt mig. Jag gillar min bok. Tycker om berättelsen, månar om Andreas och Vendela. Irriterar mig på andra och tycker några är fruktansvärda. 

Jag vandrar runt inne i klostret. Känner dofterna och stämningen. Är lite ledsen ibland och blir varm i hjärtat av någras omsorger.

Allt det där jag våndas över, allt jag funderar över hur det ska mottas måste läggas åt sidan. Jag har älskat att researcha den här boken. Jag har älskat att sitta timvis vid datorn och låtit texten formas framför mig. Jag har älskat att fundera över vad nästa steg ska bli och hur jag skulle formulera det. Någon annan har tyckt att allt det där är tillräckligt bra för att publiceras. 

Det kanske till och med blir så att någon mer kommer känna som jag.

Ä re klart?

Jag bestämde mig i veckan. Det fick vara klart. Skickade mail till förlaget och berättade att jag var, i princip, klar och hon bad mig skicka tillbaka.

Sedan kom jag på att jag var tvungen att läsa lite till. Och ändra något mer. Och googla sådant jag redan tagit reda på men som var så längesedan att jag glömt det. Och googla lite annat konstigt. Och flytta något ord och byta ut något annat ord och...

I går kväll var det, som ni vet, schlagerfestivalen och barnen ropade på mig. Det var mycket längesedan jag satt framför tv:n med dem och samvetet gnagde. Därför bestämde jag mig. Det fick vara bra. 

Jag läste till slutet och sparade och skickade iväg. Såg på tv och kände att jag var nöjd. Tills jag lade mig i sängen för att sova. Där började irrandet. Jag kastar mig mellan att vara lugn i att jag redigerat ordentligt till att få panik över att jag klantat till hela texten.

Och nu då? Vad i hela friden ska jag göra nu?

Nä, det blir nog inget

Nej men alltså, det blir ingen bok. Eller en väldigt kort en, kanske. För jag måste nog stryka en del scener. Typ alla med någon kroppsdel inblandad.

Jag vet inte riktigt hur jag ska klara av att möta alla människor annars. Se dem i ögonen. 

Kort bok eller aldrig mer ha ögonkontakt är de enda alternativ jag kommer på.

Jag inte bara redigerar som en galning..,

...jag läser lite också.

Här kommer en liten uppdatering av några böcker jag läst den senaste tiden.

Heja, heja av Martina Haag

Jag gillar Martina. Tycker om sättet hon visar upp sig själv på och därför är hennes krönikor det jag gillar mest. De där hon sätter fingret på det där man kallar vardagsliv, som oftast inte alls är sådär som man önskar. Den här boken är som flera krönikor, alla om samma ämne: springande. 

Krönikor står oftast bäst för sig själva och  jag läste boken i ett streck, kanske var det därför jag tyckte den tappade lite ibland. Ändå var det en trevlig bok som manade till att lufsa ut i träningskläder.

Gul utanpå av Patrik Lundberg

En förväntansbok som tyvärr inte uppfyllde allt det där jag trott. Jag förstår att den resa författaren gjort genom de händelser som beskrivs, har varit omdanande men jag hittade aldrig riktigt in. Tyckte att den blir för ytlig och kanske lite för reportage-aktigt skriven. Jag hittade aldrig känslorna som jag läst att andra gjorde. Om det beror på mig eller boken, kan jag inte svara på.

Pappersstäder av John Green

När ungdomarna pratar i John Greens böcker, gör de det på det där sättet jag drömde om när jag var sexton. De uttrycker tankar och känslor med så många, välbeskrivande ord att jag storknar. Och jag älskar det. Om jag fått den här boken i min hand som tonåring hade jag förmodligen gjort precis detsamma som Margo, bara för att få beta om någon älskade mig tillräckligt. Det är en snyggt byggd bok som jag är mycket glad att jag läste.

Projekt Rosie av Graeme Simson

Don Tillman är huvudperson i den här boken. Han ska gifta sig men behöver hitta en fru först. Don har sina rutiner och de får inte rubbas men när han möter Rosie händer något. Det här är en underbar, varm historia som jag läste fort och med stor behållning.

ru av Kim Thuy

Alla Kims minnen samlas i den här boken i en salig röra. Röran är dock inte det som lyser starkast. Alla de bilder hon skapar hos mig gör att jag kommer bära med mig hennes historier under lång tid.