Lärartycket 50

I dag tar jag över stafettpinnen efter Hanna Tjörnhed som igår skrev om när hon trivs med med läraryrket. Det är med stolthet jag ingår i Lärartycket. Denna stafett med mer än hundra lärare som berättar om det bästa med det här jobbet. Det bästa med ett fantastiskt jobb. Såklart finns det nackdelar precis som det gör med allt man älskar; barn, makar, godis och fester. Men jag är säker. Jag vill inte ha något annat jobb. För mig är läraryrket inte bara att finnas där för eleverna, det är också att eleverna finns där för mig. Lär mig se saker jag aldrig sett annars, tar ner mig på jorden när jag flyger högt, lyfter upp mig när jag släpar mig fram. Det jag beskriver här hände mig för ungefär fem år sedan. Jag lärde mig något stort den dagen. Det är ingen idé att låtsas, man är okej ändå. Man är till och med bättre.

Vi ska ha geografi, jag, elva fjärdeklassare och en mamma. Jag hatar geografi men det vet de inte. Som vanligt har jag förberett mig lite mer än jag gör med andra ämnen. Geografi är inte bara tråkigt,det är svårt också. Vi pratar om tidszoner och det går över förväntan. Till och med bra. Vi tittar på kartor. Jämför och svarar på frågorna i boken. Jag har koll och eleverna verkar förstå vad det handlar om. Jag fixar det här. Tills någon ställer en fråga. En fråga där svaret inte finns i boken.

En del gånger kastar man sig ut på djupt vatten och det går bra. Man improviserar och det blir rätt. Det man inte är säker på blir glasklart desto mer man pratar. Det här är en annan gång. Jag pratar och märker själv hur jag snor in mig, säger emot mig själv och snurrar runt. Frågan får inget svar och eleverna tittar på mig med frågande ögon. Kroppsvärmen stiger och jag skrattar lite nervöst. Börjar om från början i hopp om att det ska bli bättre.Lättare för dem att förstå vad jag menar. Men ingen förstår den här gången heller. Inte ens jag själv. Så jag småskrattar lite mer generat och blir sedan tyst.

När jag ser ut över klassrummet ser jag tolv par ögon riktade mot mig. De väntarpå att jag ska säga något klokt. Jag är trots allt lärare. Men den här gången är jag inte klok. Plötsligt inser jag att det är kört. Det är ingen idé att låtsas längre. Ett skratt bubblar upp inombords och jag kan inte sluta. Tårarna rinner och jag kippar fram:

”Nej,vet ni! Jag hatar geografi. Jag tycker det här är jättesvårt.”

Skrattårarna fortsätter rinna och de andra kan inte heller hålla sig. Jag har just haft min mest misslyckade lektion någonsin och vi gapskrattar.Med hjälp av begåvade elever och mamman löser vi problemet tillsammans och de har förstått när det är dags för rast. För min egen del är jag fortfarande inte säker på hur allt hänger ihop.

Vi har fler geografilektioner som jag lider mig igenom. Jag förstår inte allt men har god hjälp av eleverna. Under andra lektioner i matematik, svenska, religion, biologi och alla de andra ämnena är det andra som lider. Elever som låtsas förstå. Det finns alltid någon som har svårt för just det ämne vi har för tillfället.Någon som sitter där och tänker att den är dum i huvudet. Som tänker att just den svårigheten kommer göra att de inte kommer klara sig i livet. Varje gång jag ser det där säger jag:

”Kommerni ihåg den där geografilektionen?”

Det räcker oftast. De ler. Och jag hoppas att de förstår. Man kan växa upp, få ett jobb, familj, vara glad och må bra även om man inte förstår allt det där det pratas om i skolan. När terminen är slut är jag säker på att det som först verkade vara min mest misslyckade lektion någonsin, egentligen var en av de bästa.