Jag kom på det i torsdags. Vi besökte fantastiska Friluftsteatern i Gamla Linköping och såg deras uppsättning av Madicken. Redan vid första repliken hände något. Och jag kände igen det.
Klumpen i halsen och ögonen som behöver blinka både en och flera gånger. Det är något med teater som gör mig sådan. Jag har inte reflekterat över det innan men när jag tänker efter så vet jag. Det kan vara skönt att se en film. Det är underbart att läsa böcker. Jag gillar att gå på konsert. Men teater gör något med mig. Det som händer på scen åker rakt in i hjärtat och sedan kan jag inte värja mig. Det har alltid varit så. Kommer förmodligen alltid vara så också. Det behöver inte ens vara sorgligt eller vackert. Faktum är att jag grät en gång på High Chaparalls westernshow. Fast det har jag aldrig yppat innan.
Även om ni inte är sådana som gråter tycker jag ni ska ta er till Gamla Linköping och se den här föreställningen. Vi älskade den, allihop.
För övrigt kan jag även berätta att vi for vidare till Stockholm efteråt. Det var också bra. Även om tunnelbanan blev en besvikelse för någon av oss. Eftersom någon av oss visste att i tunnelbanan finns det alltid massor med Hulkar. Vi såg inte en enda. Synd för oss. Det hade åtminstone jag uppskattat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar