Hurra! Och väldigt mycket hjälp!

Jag vet precis var jag befann mig när berättelsen kom till mig. I ett svalt sommarsverige stannade vi till vid Alvastra klosterruin. Vi vandrade runt med barnen och fascinerades av det som nu finns kvar. Efteråt stannade vi också vid Gudhems klosterruin. I Gudhem kunde pilgrimer och andra stanna till på det hospits, där nunnorna var skyldiga att ta hand om de anländande. Här finns fortfarande en källare bevarad och när jag stapplat mig nedför trapporna och hukade inne i den, fick jag bilder.

Det dröjde länge innan jag sedan satte igång att skriva på det som skulle komma att utvecklas till ett helt manus. Det manus som kom att handla om Vendela och Andreas. Som utspelar sig i Vadstena under 1478 och som jag nu skrivit på, researchat, strukit i, lagt till, tröttnat på, försvunnit i, längtat till och månat om under säkert två års tid. Det som i somras tog riktig fart och gjorde att jag satt uppe halva nätterna, när alla andra sov. Det som jag sedan fått refuserat. Som jag knappt orkat tänka på. Som jag nästan lämnat helt. Precis som annat skrivande.

Jag har hamnat i telefonträsket, precis som många andra. Det första jag gör på morgonen, samtidigt som jag tar blodsocker, är att kolla mailen och Facebook. Det kan man tycka något om. I lördags tyckte jag mycket om att jag gjorde just detta. Där fanns ett mail från ett förlag som ville ge ut mitt manus. Som undrade om jag fortfarande var intresserad.

Det tog en stund, kanske några timmar, innan jag verkligen förstod. Sedan. Sedan sjönk det in och känslan av att någon ville använda mina ord, låta dem tryckas i en bok, att någon ville hjälpa mig att dela den berättelse jag haft inom mig, var overklig. Lyckan ihop med rädslan var och är så skrämmande underbar att jag har svårt att ta till mig detta. I ena stunden vill jag helst ångra mig. I den andra skrika ut till alla jag möter.

Nu är det sant. Nu är det på riktigt. Jag har en framsida. Jag har en titel. Jag har en preliminär utgivning. Nu ska jag bara hålla ihop.