"Du är dum!"

Precis som alltid under ledigheter så kommer jag ikapp. Ikapp med sovande och därav medföljande tankar i lite mer ordning än vanligt. Jag hittar lust att läsa, lust att skriva och lust att engagera mig i frågor som känns viktiga.

Jag orkar läsa tidningarnas sidor noggrant. Orkar med att fundera ut saker jag själv tycker, på ett mer strukturerat sätt än under de där dagarna när jag bara hinner tänka flyktigt eftersom all vardag tar kraft. Det finns så mycket i denna värld, i vårt samhälle och i vår närhet som får mig att vilja debattera och diskutera med andra. Så många saker som gör mig arg, ledsen, upprörd eller glad.

Uppenbarligen finns det många andra som känner likadant och som dessutom orkar med att driva sina åsikter. Heder åt dem. Eller kanske jag skulle skriva heder åt vissa av dem. För det finns ytterligare saker som slår mig när jag nu sätter mig in i allt det där som intresserar. Hur många som inte alls är intresserade av att debattera eller diskutera. Däremot är de mycket intresserade av att skrika ut vad de tycker. De är intresserade av att få säga emot och häckla. Att få håna och trycka ned. Och kanske är det därför jag inte orkar.

I så många fall ser jag hur man inte alls lyssnar till ett helt resonemang. Man råkar fastna på ett ord eller en formulering och sedan antar man att det betyder något man retat sig på under lång tid. Det kan handla om vad som helst, bara man själv får vräka ur sig allt det där man burit på. Om det sedan handlar om ämnet ifråga, eller inte, har ingen betydelse. 

Jag tröttnar. Känner mig uppgiven och funderar över vart man vill komma. Att bara ropa "Du är dum och jag har rätt!", har väl sällan eller aldrig lett till något?

Men vad vet väl jag? Jag brukar tillhöra de dumma i de här sammanhangen.