Ha ha

Får man räcka ut tungan åt vuxna människor som envetet försökt få en att ändra på saker för att de trott att man har fel när man får svart på vitt det man vetat hela tiden, nämligen att man har rätt?

Har hon sagt det så...

"Mamma, varför har du BH?" "För att annars skulle brösten hänga och slänga." ( Och nu berättar jag inte för er att jag dessutom illustrerar för henne.) "Fast du skulle behöva bli lite piggare. Det vore nog ett bra sätt."

Och hör sedan!

Vill bara meddela att det är bäst jag sover inatt. Annars får jag med mig att göra. Det är bara dumheter det här jag håller på med. Skärpning!

Sköna söndag

Ungarna vaknar först, går upp och sätter på tvn. Tillsammans. Storskruttan gör Oboy till dem båda. De leker med lego och ser på film. Mannen läser och jag somnar om efter frukost. Mannen handlar och lagar mat. Jag och storskruttan inhandlar massor av tidningar. Äter lunch. Dricker kaffe när skruttarna bygger lego. Alla klär på sig och går ut. Skruttarna leker tillsammans. Jag läser. Det är en lugn dag och jag börjar ana hur det kan vara när skruttarna klarar sig liiiite själva.

En jag behåller

Jag gillar identifiering när jag läser. Av någon anledning är det just det jag känner när jag läser "Här ligger jag och blöder" av Jenny Jägerfeld. Inte för att jag är sexton år. Inte för att jag klär eller någonsin har klätt mig avvikande. Inte för att min mamma är annorlunda. Utan för att jag känner igen känslan av ungdomsutanförskap. Jag tror att det är mer ovanligt att inte känna sig konstig och oförstådd i ungdomen och den där känslan är så lätt att hitta tillbaka till. Texten är direkt och det svider till några gånger, rätt rejält. Det är en sådan där bok som får stå kvar i hyllan och bli omtyckt.

Vad jag har gjort

Bedrift eller nederlag, jag vet faktiskt inte, men jag har inte ens rört mina pjäxor eller skidor på hela veckan. I stället har jag: Sprungit efter tvåochetthalvtårig lillskrutt i barnbacken. Han är helt frälst! Lekt i värmestugan. Solat i niogradig backe. Fått en tår i ögat när femochetthalvtårig storskrutta åkt röd backe med skidskolan. Umgåtts med underbara nära och kära. Ballat ur bara en gång! Ätit god mat. Förundrats över att elva personer funkat så bra tillsammans i en stuga en hel vecka. Irriterat mig på folk som passar platser i värmestugan. Bastat. Kollat ungar som badat i snön. Sovit som en kratta. Klarat dagarna ändå. Promenerat. Kört runt på överfulla parkeringar. Inte hittat tidningen Skriva i hela Tandådalen. Nu är vi hemma och alla fyra har hittat en egen hörna i huset. Det är tyst. Veckan är snart slut. Nästa år åker vi igen.

Det där med kramar

En kram är en kram är en kram. Fast ändå inte. Jag är en sån där som kramar mina ungar hela tiden. Jag kramar även de där fantastiska ungarna på jobbet väldigt ofta. Det är enkelt och känns bra. Förhoppningsvis för dem också. När det kommer till vuxna är det något helt annat. Många vänner, bekanta och släktingar känns det bra att kramas med men jag tar sällan initiativ till det. Inte av någon särskild anledning, jag bara är sådan. Med många andra känns det stelt och konstigt. Nästan obehagligt. Som om de med sina kramar tränger igenom min trygghetszon. Jag har fått höra, från olika håll, att min integritet är stark. Ibland undrar jag om det kanske hämmar mig mer än skyddar. Det är väl inte så farligt med en kram? Ändå backar jag. Behåller skyddet. Jag undrar faktiskt, på riktigt, varför jag gör så?